Fredagsfilosofen...
Att växa genom möten...det är en devis som jag anammat. Att vila i tanken att vissa personer är utsända för oss att träna på har jag också skrivit upp mig på. Beroende på hur trött jag är så påverkas min förmåga att öva.
Som igår. Jag klev in i en reception och skulle lämna ett papper. Jag lämnar papper där lite nu och då så jag träffar receptionisten ibland. Igår när jag lämnade papper så börjar hon berätta för mig om att hon ska skiljas. När någon börjar berätta något sådant så kan jag inte bara gå. Det var bara att stanna och lyssna en stund. Att försöka lyssna utan att värdera, att stötta utan att stjälpa..det är fasen saker som jag behöver öva på! För vad säger man egentligen när någon berättar något sådant för en, i ett läge där jag inte är förberedd på att det ska komma. I ett läge där jag inte känner personen mer än ytligt? Det var ett träningsläge för mig. Jag tror jag balanserade rätt bra, även om det kändes som att isen under mig var svag och halkig periodvis!
...
På kvällen hade jag förmånen att åter igen träffa mina underbara vattenträningshjältar på Hertsön. Även om jag önskade mig annat innan så hann jag bara innanför dörrarna på badhuset för att konstatera att det är härligt att få instruera. Vilken energi och egoboost man kan få av att vara där på kanten. Att ha fått bli en del av deras vardag, och att få höra om deras liv och framtid. Det är häftigt. Som en som snart ska få sitt första barnbarn. Hennes längtan skiner igenom både i ögonen och i rösten. Vilken resa hon står inför, blivande farmor!
...
Nu är det fredag. Och jag är så trött. Så trött. Jag vet att det inte är någon idé att känna efter så himla hårt. Det är bara att fokusera på korta delmål. Kanske är det så att jag är så trött för att jag får det nu. Ska vara lite ledig nu när det är påsk. Jag ger mig tillåtelse att vara trött. Helt förvirrad. Ur kaos föds kreativitet. Där är jag nog nu.
Kram alla fina!
Hem ljuva hem dag!
Äntligen är det hem ljuva hem dag! Det är jobbigare och jobbigare att åka till Malmfälten och mer och mer hemlängtan för varje resa.
..
Min anti SJ har blivit lite omplåstrad idag när vinden vänt lite. Att inte kunna ta dagståget från Kiruna innebär att jag kan ta dagståget från Gällivare, då tåget går 16.00 från Gvare istället för 14.36. Underbart en dag som denna! Så min lilla motståndskänsla mot fyra timmar buss har bytts mot 3.15 timmar tåg (om SJ nu fixar biffen). Men tåget är mycket billigare och massa bekvämare. Så det kan ev vara payback time! Tjohoooo
Tågstatus.....
När man haft möjligheten att träna tågåkande i Norrbotten och Lappland under rätt många år så slutar jag förvånas över vad som kan vara problem för möjligheten att komma fram i tid. Den första tiden stressades jag av faktumet att jag inte kunde hålla mitt schema. Nu har jag slutat ha tighta scheman på ankomstdagen. Jag har också lärt mig att spara jobb till tåget, för att få fritid som jag faktiskt kan välja och bestämma över själv!
....
Tydligen ska man snart kunna pendla med flyg till Kiruna. Det handlar om 1.20 i restid istället för dagens 6 timmar. Men då känner mitt samvete att det inte är ett ekologiskt val. Kanske är det dyrt också. Med dagens förseningsstatistik åker jag i stort sett gratis med tåget, eftersom jag nästan alltid får tillbaka biljettpriset i restidsgarantin.
....
Monday, min dag, tågdag, tid för tankar dag.....
...
Kram alla fina!
Funderingar efter en sen lördag..
Jag har alltid haft ett brinnande intresse för mänskiliga handlingar och värderingar. Vad är det som gör att jag väljer att göra på ett visst sätt? Att fråga, diskutera och debattera är viktigt för min nyfikenhet och min kunskapstörst. Jag vill veta, försöka förstå och få nya perspektiv. Det utvecklar mig som person. Samtidigt som jag får förmånen att ifrågasätta mina egna handlingar och värderingar. Omvärdera. Få nya fördomar att pröva.
..
Igår hade jag förmånen att få hänga med fina och kloka..och ja lite halvgalna starka och snygga kvinnor runt mitt köksbord. Till detta koncept tillfördes ett antal glas med vin och kanske en och annan drink. Samtalet som var lite trevande i början fick sakteliga en intensitet och det var både högt och lågt som diskuterades runt bordet. När en efter en lämnade sällskapet så kom vi närmare och närmare diskussionen om singellivet och vilka dilemman som finns i det. Är målet en tvåsamhet, frivillig eller ofrivilligt..eller är det singellivet, frivillig eller ofrivillig??
...
Präglad av starka kvinnor, män utan "farstu", karga emotionella, stormig relation och en kärlekssaga finns jag i en vald tvåsamhet. En tvåsamhet som jag väljer om och om igen. Jag är tacksam över min relation och övertygad om att jag skulle hamna i tvåsamhet igen om det mot förmodan skulle bli aktuellt med en förändring.
...
Att leva singel ställer otroliga krav på en som person. Att klara av olika hinder på egen hand. Att fixa vardagen. Att fixa karriären, att fixa.....I en tvåsamhet kan man vara mer ensam, eller upplevelsen kan vara sådan, än i en singel relation. Att leva singel eller i en tvåsamhet formar en som person.
...
Att komma från en familj där man fått nöta sina kanter mot andra, att få visa hänsyn, anpasssa sig präglar en givetvis. Att sedan slå sig fri och få vara själv, bo själv, bestämma själv ger en nya kanter som kan behöva slipas. Hur blir det att slipa dessa om de blivit starka och man har glömt bort hur man slipar? När man har jobbat på att bygga sin självkänsla och värde och kanske tänker att jag är bra nog som jag är och behöver inte ändra mig....
....
I en tvåsamhet kan man fortfarande köra det rejset. Rejset att det här är mitt liv, varför ska jag behöva ge med mig, varför ska jag ändra mig? Jag har kört det rejset. När jag kom hemifrån och slapp anpassa mig till någon annan. När jag stark och envis testade tesen att ingen ska få bestämma över mig. Vill jag göra ska jag göra! Hurra och halleluja! Hur kan mina handlingar påverka någon annan? Vad spelar det för roll vad jag gör, om jag löser mina egna dilemman? Jag har nog aldrig varit så ensam i en tvåsamhet som då. För två parallella egon är inte starkt. Det blir som ett företag. Jag ger dig tillåtelse att göra allt själv om jag får samma tillåtelse av dig. Sen ser vi om vi ses nån gång. Kanske lite praktiskt. Jag kan hjälpa dig med några av behovsstegen på maslows behovstrappa....Men min personliga uppfattning i detta är att jag aldrig kommer nå några högre andliga värden i livet på detta sätt.
...
Jag har också provat på att lösa tvåsamhet på ett OK sätt. Enkelt. Praktiskt. Att leta utan att veta vad jag vill. Att tänka att det kommer efter vägen. Idag när jag ser tillbaka på det kan jag tänka att jag behövde den fasen i livet för att få ställa de rätta frågorna till mig själv som visade mig vad jag inte ville. Och det är också ett sätt att ta reda på vad man egentligen vill. Att leta det man tror är det man vill ha, och få pröva sina fördomar, det är lärorikt. Det gäller att ge sig själv tillåtelse att göra det också.
..
Tvåsamheten när den är som bäst för mig är att vilja vara med den andra, att vilja lära sig att förstå varför det är roligt att göra saker som den andra gillar. Att få visa vad det är med vissa saker som gör mig lycklig och få den andra att se det. Att inte offra sig för den andra, utan att av respekt och omtanke intressera sig för den andras liv. Det är en balansgång. Att vara kvar i det man själv tycker om, ha vänner och drömmar för sig själv och kombinera detta på ett bra sätt med en annan människa. Att ge av sig själv, utan att förlora sig själv. Att växa tillsammans utan att växa ihop. Man slipar, man kompromissar (även om min bättre hälft är av den åsikten att det är ett av mina förbättringsområden :) ) man kämpar med varandra och skrattar åt och med varandra.
...
Min fina P har slipat mig, hittat skiftningar i mig som jag inte var medveten om att det fanns i mig. Han har fått mig att välja bort saker, och välja saker jag inte trodde jag skulle välja. Och jag är tacksam för det. Att vara i en tvåsamhet kan vara grymt frustrerande innan man lärt sig tålamodet. Innan man har Härdat ut. Är det något man får göra när en tvåsamhet blir en familj så är det att härda ut. Att inse att det finns saker i livet som är viktigare än jag. Att förstå frustrationen som man såg i sina föräldrar ibland. När man som ett stort ego inte förstod vad de menade med att ge utan att förvänta sig något åter. Vaddå, det är väl ge och ta det handlar om. Whats in it for me?
...
En flock kan vara vänner, ett kollektiv...men människor som finns i ens omgivning. Att kunna anpassa sig. Utan att anpassa bort sig. Som singel kände jag det. Att jag anpassade mig och anpassade mig för att passa in i andras världar. Det var ju enklast att JAG anpassade mig. Jag tror att det gjorde det så att jag absolut inte ville anpassa mig på hemmaplan. Att mitt hem var min borg och där fick jag bestämma. Över fjärrkontrollen, över om jag skulle äta och när...etc.
...
När man inser att investeringen i en flock, en familj kommer vara en långsiktig högoddsare. Att veta att även om jag gärna gjort på ett helt annat sätt just i detta nuet om jag varit själv kan vara en frustration. Men när dagen summeras, när veckan summeras så känner jag ändå att det var något in it for me. Något jag inte kunde se just då. Men värdefullt. När jag inser att något som är oviktigt för mig, som är viktigt för någon annan kan vara värt at göra just därför. För att jag vet att något som är viktigt för mig och oviktigt för någon annan och att denne andre kommer att hjälpa mig med det då. Det är en styrka.
..
Jag tror att det kräver ett mod att vända sin självständighet. Att ge sig själv tillåtelse att vara beroende av någon annan. Att någon annan är beroende av mig. Klarar jag av det? Härdar jag ut? Vill jag härda ut? Whats in it for me? Det ska ju ändå vara bättre än det jag har nu, och jag har ju det bra.....Eller?
...
Det romantiseras om singellivet i mediebruset. Men igår kvart i 3 på ett av stans uteställen såg det inte så himla härligt ut. Om livet i tvåsamhet ibland är tufft så kände jag en otrolig tacksamhet över det igår. just där. När man ser hur människor scannar av dansgolvet, baren...kön...vem kan vara en potentiell partner just nu. Man ser nervositeten, paniken och frustrationen i blicken. Man ser skrikande behov av mänsklig närhet i dessa ögon. Men hur gör man när man själv och mediebruset säger att det med singellivet är positivt, att det funkar bra...när den biologiska klockan skriker något annat, när hela kroppen längtar efter närhet, efter någon annan människa oavsett kön? Jag är vad jag tänker. Hur tänker jag om mig själv? Som en singel, eller som en oupptagen del av en tvåsamhet?
..
Ger jag mig själv tillåtelsen att vara en del av en tvåsamhet, eller att vara singel? För det finns personer i en tvåsamhet som är lika ensamma i det som jag engång var. Idag är jag tacksam över att jag klev ur den ensamma tvåsamheten. Hur skrämmande det än var. Jag hoppas att de som är ensamma, oavsett singelliv eller tvåsamhet vågar lämna trygghetszonen. Vågar drömma och känna om framtiden. Ger sig själv tillåtelse. Att få kärlek och ge kärlek.
...
Det är där mitt förvirrade inlägg, mina spretiga tankar landar idag. För till syvende och sist. Oavestt land, kön, politiskt åsikt, rekigiös åskådning så är det grundläggande behovet lika. Vi vill få och ge kärlek. Det kan man få och ge på olika sätt. Man kan få det av vänner, av barn, av kollegor, av sina syskon och föräldrar. Det kan räcka så. För mig är det OK att människor kan känna så. Jag kan tänka att det är en styrka att kunna känna så. Eller den största begränsande övertygelsen och det som gör att jag inte tillåter mig själv att komma vidare. Att jag säger att jag som redan har tillräckligt varför skulle jag ha mer? Var glad och tacksam för det du har! Här kommer Luther in som en liten ond docka på ena axeln.
...
Våga göra upp med Luther. Våga ifrågasätta dina begränsande övertygelser. Våga se ditt värde! Våga....
Tidsoptimist javisst!
Min kloka chef brukar alltid säga att det enda som är rättvist här i livet är tid. Alla har 24 timmar på sitt dygn. Jag, min envisa lilla My brukar titta lite under luggen och tänka, LIKA är inte RÄTTVIST!
Så kan jag känna det ibland. Speciellt när jag känner att jag vill göra så ofantligt mycket på mina 24 timmar per dygn!
...
Jag är en obotlig tisoptimist som vill maxa livet. Extra allt. Ofta.
Tänkte på det idag när jag satt i skypemöte med 3 personer som jag läser en web-kurs med just nu. En pluggar heltid, de två andra jobbar heltid och läser denna 7,5p kurs. Ingen av dem har små barn. De skulle inte hinna göra det lilla som ligger på deras bord förän på söndag då arbetet ska vara inlämnat. Jag, som med min dumma käft råkade få mest jobb på mitt bord har gjort min del till idag. Innan skypemötet. Då blir jag lite irro. Jag vill vara helt ledig på söndag. Inte alls skypa med personer som jag ALDRIG skulle grupparbeta med om jag fick välja själv. Det var så synd om dem för de skulle verkligen inte hinna.
..
Jag kände nästan att nä, nu lämnar jag in mina 11 sidor text själv så kan ni ta er vecka och göra allt själva när det är så djävla jobbigt. Sen får jag dåligt samvete för att jag tänker en så egoistisk tanke. Jag behöver lära mig att andra inte använder sina 24 timmar likadant som mig. Jag är tacksam för det också. Det kunde bli så himla jobbigt i världen då...
...
Det är ju bara det att jag har så svårt att sitta stilla. Jag har jättesvårt att göra en sak i taget. där är jag och finaste maken lika. Att vi ständigt går mot stoppet. Vi "tar vad som lossnar".
...
Det gör jag. Sen grinar jag en stund, rensar huvudet och kör på. Jag är så tacksam över att jag har min familj. Både den biologiska och den som finns i hjärtat. Att den finns där och gör mina välbehövliga pauser möjliga. Att ni fixar med hundar, ungar och fika så jag bara får vara en stund när livet är som mest.
...
Så var det i lördags. Jag och maken har gått mot stoppet så länge. Planerat för en helg med fina vänner. Bokat barnvakt och fixat hundhjälp. På lördag morgon innan vi åkte satt jag och åt frukost och grät. Tårarna bara sprutade. Trötthet, sorg....lättnad....Maken har otroligt jobbigt med mina tårar. Han förstår inte riktigt att jag är tacksam för dem. Att jag känner mig ren när jag fått böla en stund. Å i lördags bölade jag verkligen. Men sen, sen blev det bra. Vi hoppade i vår lilla bil och drog till fina vännerna i husvagnen och hade en underbar dag, kväll!
..
Jag var verkligen ledig. Allt jag skulle göra var gjort enligt plan. Papper var lämnade, möten avklarade, uppgifter inskickade. Finaste bonus har äntligen fått plats på skolan hon vill gå. Det var som att alla mina parallella processer som tagit kraft och energi fick en punkt. Helt otroligt! Det var nästan magiskt! Att få avsluta helgen med fina vänner som grattar en när man fyllt år var som bomull för en sliten L.
...
Nu är nästa process igång. En intensiv vecka står på schemat och jag har bestämt mig för att ta en dag i taget och fokusera på lunch och hemgång varje dag. För att inte bli matt av körschemat. Det är ingen idé. Jag kan ju ändå inte göra mer än en sak i taget. Till helgen ska jag vara hemma själv. Så ofattbart. Vad gör man då? Jag bara undrar..vad gör man då?
Vasaloppssöndag...
Hela mitt hjärta är helt varmt och stolt över mina två coachkollegor M & K som åkte vasaloppet idag. Helt underbart att få vara med er på resan mot målet..och se er fixa det! Tack för inspirationen!
…
Jag är också superstolt över min superstarka vän U, som kom på 508:e plats av brudarna. Du är så himla grym! En inspirationskälla absolut! Och så mister vasalopp I som åkte under 5 timmar. Envis och stark!
…
Själv känner jag mig som om jag åkt minst ett vasalopp. Inte i kroppen. Men i knoppen. Dränerad. Att få inspiration av fantastiska människor var som att få lite nytt blod om man mist mycket. Konstgjord andning skulle man också kunna säga att mina coachkollegor har gett mig idag genom att nå sitt mål!
…
Jag håller på att klura på verktyg för att inte dräneras på energi. För att hålla så mycket som möjligt kvar. För energi har jag. Jag tar ju mig upp från sängen varenda morgon! När man väl börjar känna att nu har jag hittat ett verktyg för att behålla energin i mig, så händer något igen som tar energi från ett annat läckage…och så får man klura på hur man ska lappa det. Kanske kan man linda in sig i folie för att inte släppa ut så mycket. Har fått tips om att det kan hjälpa!
…
I fredags fick jag massor av energi av fina vänner som fixat middag. Jag fick massor av energi av min lilla fina A som jag älskar massor och mer….och jag är så tacksam över att dina föräldrar tagit beslutet att lämna landet och komma till stan nära oss så vi kan ses ofta. Jag är tacksam för mina nära och kära!
…
På lördag var jag och tränade med mamman från bäst. Så skönt. Kände faktiskt att jag blivit så mycket starkare bara sedan i julas. Å så mycket smalare också. Kändes helt galet att gå och köpa jeans i två storlekar mindre än de jag köpte som satt supertajt för ett år sedan. Helt vansinnigt. Jag känner mig inte smalare. Men tydligast är jag det. Eller så är det jeanstillverkaren som gör större byxor. Så är det nog!
…
Det blev även en sväng till storheden för matinköp och inköp av ett stycke våffeljärn. Våfflor var vad jag ville kröna min söndag med. Men så blev det inte. När jag skulle gå och boka mitt sena tåg till Kiruna visade det sig att det sena tåget gick kl 16.30. Så min söndag som började med sovmorgon, fortsatte med hundpromenad i solskenet längs skoterspår och som mitt på dagen bestod av pulkåkning och kaffedrickande med finfina vänner och hämtning av bästa moster I från flyget fick en abrupt vändning med snabbpackning med hälften kvar hemma och gud vet vad i packningen för att hinna med tåget som gick alldeles för tidigt. Jag som skulle plugga på tåget har gjort allt annat än det. Sett film och ätit massor av Polly som finaste vännen hade med sig från huvudstadens flygplats som exempel.
…
Jag tror att jag behöver minst en veckas vila, utan krav och måsten. Utan väckarklockor och tider att passa. Jag vaknar på nätterna och gör de absurdaste saker i sömnen eller vad man kan kalla det. Jag drömmer helt knäppa drömmar. Jag vet inte vad det är för dag eller tid på nätterna och måste säga högt för mig själv att jag får sova. Helt vimsigt. Kanske är det för att jag var så inställd på sportlovet som inte blev av. Vad vet jag. Men nu ser jag fram emot en helg i stugan, utan några som helst krav. Bara vara. Helst med fina vänner som ger energi. Gärna utebastu, men fina vänner. Gärna god enkel mat. Vi ser vad som sker. Men till stugan ska jag. Jag hoppas på massor av sömn, ostörd sådan som man får i stugan.
…
Det är tur att man är bra på att bygga upp energinivåer. Att jag vet vad som krävs, och att jag kan acceptera dippar i energinivån. Det är tur att jag kan omge mig med vänner som kan hjälpa mig, skydda mig mot energiläckage och ge mig ny kraft. Jag är tacksam över min fina make, som härdar ut med mig när jag är som en urvriden gammal disktrasa. Min kloka vän mamman från Bäst brukar säga att hon har en liten vit etta i stan som sitt mentala rum. Jag har nog ett riktigt gammalt tornedalskök som mitt. När jag är trött så det gör ont i själen försöker jag resa dit. Jag kan känna kaffedoften, och så fammos bullar på bordet. Det är trasmattor och blommigt och furu och fan och hans moster. Det är kärlek! Där i mitt tornedalskök sitter jag i en gungstol, dricker kaffe och hör en massa fantastiska ungar leka där utanför. Jag tror de leker bollen på sin plats. De äldre barnen hjälper de yngre.
Det är trösterikt att vila i sitt mentala rum. Det ger kraft för flera dagar icke att förglömma flera nätter ifrån min familj.
….’
Snart är det onsdag och jag får åka hem till dem. Det säger bara swisch så är jag där! Nu är det bara jobba som gäller. Ser fram emot 3 bra dagar på jobbet. Hade jag inte haft världens bästa jobb så hade det inte gått. Men nu har jag ju det. Jag är tacksam för mitt jobb trots allt.
…
Kram alla fina och kloka!
Från min kloka väns blogg....
Problemträdet
En snickare hjälpte en äldre kvinna att restaurera ett gammalt hus. Efter hans första dag, då åtskilliga saker inte fungerat som de skulle, vägrade hans bil att starta. Snickaren ägnade ett par timmar åt bilen utan framgång. Till slut erbjöd sig den gamla kvinnan att köra honom hem. Snickaren satt helt tyst under färden. Väl hemma frågade han kvinnan om hon ville träffa hans familj, vilket hon tackade ja till. När de klivit ur bilen, stannade han till en liten stund vid ett träd och därefter var det som om han förvandlades. Han gick glatt mot dörren och kramade sina barn och kysste sin fru. När de senare gick ut till bilen igen, passerade de trädet som kvinnan vid det här laget hade blivit nyfiken på. -Ursäkta att jag frågar, sa hon. Men vad var det du gjorde vid trädet förut? -Tja, det är mitt problemträd, svarade snickaren. Även om jag ibland har bekymmer på jobbet, så hör de inte hemma hos mina barn och min fru. Så jag hänger helt enkelt upp problemen i grenarna varje kväll när jag kommer hem och plockar ner dem igen nästa morgon. Det lustiga är, fortsatte han, att när jag plockat ner problemen, är de inte alls lika många som när jag hängde upp dem kvällen före.
