Mammakraft

Att ha förmånen att få följa barn med brokigbakgrund en bit på deras resa mot vuxenlivet är en ynnest. Det är inspirerande, utvecklande, roligt...men också fruktansvärt jobbigt och påfrestande på livet i allmänhet. Man får verkligen brottas med sina fördomar och med sina känslor. Hitta lämpliga sätt att förklara saker på ett vettigt sätt, på en vettig nivå. Det gäller också att ställa sig rygg i rygg med sin bättre hälft och kämpa tillsammans. Det är en ynnest att ha vänner som bästa moster I och fina P som kommer och hänger med våra biobarn så vi kan sitta den tid som krävs med den som behöver vår uppmärksamhet just då.
..
Samtidigt blir jag stolt och tacksam över mina egna föräldrar som har fått mig att förstå att man alltid är välkommen hem. Så tokigt det kan bli ibland när man inte riktigt kunnat se hela bilden. För det är nog svårt som vuxen..ännu ännu svårare när man inte har ett särdeles abstrakt tänkande. Men hur tokigt det än har blivit KOM HEM! Vi älskar alltid dig, vi tycker inte alltid om det du gör. Två vitt skilda saker. Sen kan det givetvis komma konsekvenser på det som hänt. Rimliga sådana. Vad fan är rimligt egentligen?
...
Jag försöker lyssna på andra föräldrars resonemang. "Man kan inte låsa in dem". Detta fick jag till svar när jag berättade att vi inte längre kommer att acceptera att en 12-åring är ute och ränner till kl 21. Kl 19 tycker jag att man kan gå till någon kompis och vara där. Att man är där ska verifieras av föräldrarna. Är det att låsa in? De får ju fortfarande umgås med sina kompisar om än i lite mer strukturerad form. Då anser jag att man som förälder har möjlighet att veta vilka som varit med och sortera bort ovälkomna i umgänget. "Jag är ju glad att de inte är på det bostadsområdet där det finns droger". Hur faan kan den föräldern veta att det inte är just på det bostadsområdet de är, eller att de från det bostadsområdet inte har kommit till ett annat? När jag ringer till mitt barn på mobilen så kommer den säga att den är på en plats som inte behöver vara den platsen som personen i fråga säger att han eller hon är på. För mig är barn viktigare än så. De kommer hinna ränna och drälla. När de har den självkänslan att våga stå för sina åsikter. Att våga gå när det inte känns ok och att våga säga nej. Oavsett vem det är som frågar.
..
Kanske har jag mött för många barn som inte fått begränsningar som skydd mot sin egen okunskap tills kunskapen och självkänslan vuxit såpass att de har kunnat utöka sina möjligheter. De barn som finns under mitt tak är för värdefulla för att offras för att jag inte orkar. Jag kommer att stånga mig blodig för dessa barn. Jag kommer vara trött och slut och villig att ge upp. Jag kommer få veta att jag är dum i huvudet och inte fattar någonting. Men jag vet också att varenda stund jag lägger ner på barnen kommer jag få tillbaka.
...
En klok och driftig 17-åring som heter Fridah Jönsson är kolumnist i Metro och Dalarnas tidningar. Hon går medieprogrammet och har verkligen kämpat sig fram. I julas skrev hon detta inlägg . Jag har det i min kalender tillsammans med bilder på mina barn för att jag ALDRIG ska glömma. För att jag ska få lite rättesnören när jag är ute på djupt vatten eller tappar begreppet om tid på jobbet.
...
Det är rätt skönt att sitta ner och småprata med sina barn oavsett ålder. Att spela skip-bo eller yatzy...eller smarta skator...eller memory. Att få höra det där som man aldrig annars fått höra. Om någon liten sak som hänt under dagen. För det är ju de där små sakerna som tillsammans gör livet. Hur många föräldrar känner egentligen sina barn? Vet vad de tycker om och vad de tänker på? Vem som är den bästa kompisen, och vem som senast drog en vurpa och fick plåster på sina knän?
...
Stunden på kvällen när man ligger och småpratar och läser bamse...eller ser på något program på TV tillsammans är den bästa stunden på dagen tycker jag. Det är samma som när alla barn sover och man har borstat tänderna, fluxat och krypit ner och lagt sig på sin bättre hälfts arm. När man får höra hur dagen varit, vad man önskar och vill med nästa dag. Vad som blivit bäst och värst....Den där stunden när man får ligga där och reflektera över det som varit och man får välja den man valt igen. 
...
Efter de prövningar som vi utsatts för de senaste dagarna så är jag trött och sliten. Tårarna bränner bakom ögonlocken och egentligen vill jag bara lägga mig ner och sova hela dagen. Men jag vet att jag kommer att palla hela dagen. och att det inte kommer att kännas så tröttsamt sen. Jag kommer att få kramar av min utvidgade familj och mina vänner kommer att skicka kraft och energi. Jag är en lyckligt lottad person.....Tack för att ni finns! Utan er ingen mammakraft i en sliten L.