Mammakraft

..

När man dräller runt som jag gör är man tacksam över ansiktsboken, vänners bloggar, angrybirds och wordfeud! Man är mindre tacksam över sin otekniskhet, eller mitt ointresse för tekniska saker som gör att sådant tar oändlig tid i anspråk!

...

Nyligt fick vi veta att fina vänner beslutat att gå skilda vägar. Det är sådant som man inte vill höra. Sånt som JAG inte vill höra. Jag vill att mina vänner ska vara lyckliga och ha det gott. Men inget ont som inte har något gott med sig.Det är inte enkelt att fatta ett sådant beslut, även om de finns de som direkt säger "man kan inte ge upp direkt" "Nu förtiden ger man upp på en gång". Ibland handlar det inte om att kämpa, eller om att ge upp. Ibland handlar det om att göra det bästa av en situation som man inte velat hamna i. Ibland ska man säga att nu får det vara nog. För även mitt liv har ett värde. Det högsta värdet i min värld. Det känns ändå trist, samtidigt som man är tacksam över att en separation inte betyder att man förlorar en vän...Eller jag hoppas att vi inte gör det.

...

Jag vet inte om det är hösten som gör det eller om jag i samtal med många har hamnat i diskussionsämnet separation. Jag tror inte att jag skulle klara av en separation från mannen i mitt liv. Jag fick frågan: L, hur kan du veta att P är mannen i ditt liv..du har ju inte träffat så många personer, så hur kan du veta? Ja, hur kan jag veta det? Det är väl som med mycket annat i livet. Lita på magkänslan! och även om det är snart 11 år sedan som jag snubblade in som en virvelvind hos vännerna och såg den snyggaste rumpan i världen så kan jag känna alla stormande känslor ännu. Rädslan att vara så hopplöst förälskad i någon som man inte har en aning om vad han tycker och tänker...en som precis kastat sig ur ett förhållande. Vad vill han nu? Jag vet att jag försökte värja mig. Försökte att jag skulle hålla emot och gå vidare, singellivet var ju helt underbart kul! Men det gick bara inte. Jag har läst mina dagboksanteckningar från den tiden och ler och minns min kamp mot att falla. Men jag föll...och faller nog ännu.

...

Jag är en intensiv person med högt ställda krav. Krav på mig själv, på livet..jag försöker att inte ha krav på min omgivning. Det är när jag känner att jag blir instängd som jag ibland har tänkt tanken att dra. Inte för att jag slutat älska min fina make, utan för att jag inte stått ut med mig själv i relationen. Då har jag kollat upp vart jag ska ta vägen med mitt pick och pack. Räknat kronor och ören för att få ihop livet, funderat över hur det skulle vara för finaste barnen. Sen har jag insett att ett liv utan maken är hundratusen gånger värre än att bita i det sura äpplet och härda ut med tiden då man känner att man är någon annan än den man tycker om att vara. För även om maken har många förbättringsområden så är han helt fantastiskt bra på att få mig att bli den jag helst vill vara. Han har förmågan att stå kvar, härda ut och säga ifrån. Jag behöver det. Få resa mig efter varje fall och veta att det är ok att go bananas emellanåt. Jag har svårt att tro att någon annan skulle fixa det... Jag är tacksam över tålamodet, över P:s otroliga energi och engagemang. Över hans förmåga att se våra barn, att bekräfta dem och få dem att växa. Jag är stolt över att få vara en del i hans liv. Stolt och tacksam.