Hur fasen pratar man med stora barn om saker och ting???
Jag är SMÅBARNS MAMMA, jag vet ingenting om hur man pratar med STORA BARN....Jag har varit ett hyfsat lydigt barn själv och inte utsatt mina föräldrar för lägen med jobbiga och svåra samtal för att jag gjort tokigheter. När mina små barn gör saker kan jag bolla det mot massor av andra småbarnsföräldrar och komma fram till en klok lösning. Men mina nära vänner är just det, SMÅBARNS FÖRÄLDRAR..Så när jag behöver drafta något om hur man ska göra med 12 åringen så känner jag mig ensam och okunnig. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller göra. Idag så har han tjuvrökt med sina kompisar och vi försökte prata utan att moralisera. Jag vet inte hur man ska möta problemet. Det är ju ett brott som ligger bakom eftersom man måste vara 18 år för att köpa cig så någon måste ha langat. Eller så har man tagit av någons förälder. Men då vill jag att den föräldern vet att barnen tar cig och att vi inte accepterar det. Jag vet inte om jag tänker rätt. Jag vill inte att han ska fastna i ett beroende för att vara cool. Eller som han själv menade att det var för att annars så får han "Typ Damp" eller "Det känns skönt att röka". Undra vad som är nästa steg. Känns det skönt att dricka, äta piller, röka hasch? Jag vet inte. kanske inte ska vara så dramatisk. Jag är rädd. Jag är så rädd om denna gosse. Jag skulle vilja svepa in honom i bomull så att världen inte kan göra honom mer illa. Men jag vet att man måste gå på vissa nitar. Tyvärr har han inte den rustning med sig hemifrån som man behöver för att kunna göra kloka val, eller för att kunna tänka om och våga säga nej. Jag ska nog ringa till öppenvården för familjer och fråga om råd. De måste ju ha träffat med massor av oroliga föräldrar och trasiga barn genom åren. De måste kunna ge mig råd. Faan...varför kan man inte ladda ner en manual och program på internet som gör så att det går som på räls. Som "självförtroende 10.0" så att han skulle våga se sitt värde och våga säga ifrån. Hans kropp är ju hans tempel.....
Jag skulle behöva "Föräldraskap för stora barn 5.0" med bonusuppgraderingen "för barn i socioemotionell problematik"
Jag tror att vi tänker klokt. Jag vill bara förmedla tanken klokt så att jag inte blir för besviken och att det blir fel. Så att jag inte förmedlar min besvikelse över hans handling till att uppfattas som besviken på honom. Det är skilda saker. Jag tycker alltid om honom. Jag tycker inte alltid om det han gör.
Det är inte enkelt. Min största respekt till alla tonårsföräldrar. Vilka hjältar ni är och vilket lass ni får dra! Jag vill verkligen veta och kunna och våga som många av er! Det är en himla djungel. När man själv var tonåring så fanns ju inte internet, och man hade ingen egen telefon. Ringde någon till mig så visste mina föräldrar vem jag talat med. De fick ringa på hemtelefonen som satt fast med sladd i väggen. I köket fick alla föra sina samtal. Det fick aldrig vara mer hemligt än så. Brev skrev man, de kunde vara hemliga, men då krävdes en helt annan tid. Skicka, vänta på svar, skicka. Nu, internet och en millisekund senare så kan hela gänget veta och svara snabbt. Hu, jag är rädd...Undra om man skulle bli biståndsarbetare i afrika???
Nej, det är ingen lösning. Jag tror att vi föräldrar måste skapa nätverk och våga lägga oss i och prata med varandra så vi har koll på våra barn. Alla barn är våra barn....Men hur fasen ska man prata med dem? HJÄLP!
Kommentarer
Trackback
