Förändringar...
Vimsig mamma....
Denna vecka skulle bli min ro i land sådant som flyter vecka. Slutföra sådant jag påbörjat vecka. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta veckan so far. Jag har nog inte slutfört något alls. Jag har lyft och petat och lagt tillbaka. Som i ett vakuum.
Jag har hopp ändå! I morgon ska jag fortsätta på hemtentan och hämta min rapport så jag får åtgärda kommentarerna i den.
Sen ska jag på ett möte med V om kontaktfamilj för fina Ch och om jag hinner ska jag in till stan och träffa bonus soctant. Maken får ta det mötet. Känns som att jag får välja möte och mötet med v om Ch känns mer akut. Det andra mötet är information och den kan jag få på fler sätt.
Idag har jag varit med på ett möte och skrivit protokoll. Jag är grymt impad av personer som hinner med i alla svängar! Det är fasen inte enkelt med alla tekniska termer och kunskaper som jag inte besitter! Jag går från klarhet till klarhet med vad jag kan och vad jag vill utveckla. Ju mer jag jobbar desto mer blir jag på det klara med att jag inte ska jobba med datorer och teknik. Det är ett enormt motstånd som väcks i mig när jag hör ordet teknik.
Jag försöker dock. Som nu när jag skaffat mig en iPad. Jag kommer aldrig fixa alla funktioner eller orka sätta mig in i det. Men, jag kan använda den!
Jag vet dock att jag har en grym förmåga att få andra att vilja och våga. Att få andra att anta utmaningar mot sig själv och vinna. Det är helt ok för mig!
Några som är på rätt plats i livet är förskollärarna på våra söners förskola. I morgon går midi sin sista dag där. Jag är tacksam för att jag inte behöver skiljas från förskolan ännu. Tur att mini har 2 år kvar. Hur gör jag sen? Hur ska vi klara oss utan dessa fantastiska kvinnor och kock? Ja, jag har ju två år på mig att lösa mysteriet!
Kram alla fina
Att känna till sina värderingar...
Beslutsam....
....är en förmåga som jag enligt ledarskapstest besitter. Förmågan att våga fatta beslut.
När det gäller vissa saker behöver jag tänka länge länge länge innan jag fattar ett beslut.
Ibland kommer det liksom naturligt.
Idag hade jag inte tänkt fatta så många beslut egentligen. Tänkte att en trött hjärna sällan tar kloka beslut.
Tänk vilken tur att jag kan ha fel. Jag vet ju egentligen inte om jag tagit ett klokt beslut i alla tänkbara scenarier som snurrat i min glob, men jag har fattat ett beslut som ger mig ro i själen.
Åtminstone nu!
...
Det handlar om företaget som vi har vår bonus placerad genom och den konsulent som vi haft som vår. Jag kan inte säga att jag skulle vara stolt över min insats på jobbet om det var jag. På företagets hemsida står att läsa:
"Vår företagsidé bygger på att ha nöjda familjehem – utan familjehem har vi ingen verksamhet! Vi är därför lyhörda inför och anpassar våra insatser efter familjehemmens behov, dels via vardaglig konsulentkontakt, dels genom strukturerad handledning. Vi erbjuder också stöd till familjens alla medlemmar eftersom en placering påverkar fler än bara den placerade och de vuxna.
Vår jour finns tillgänglig på telefon dygnet runt. Våra familjehemskonsulenter är uppdaterade gällande varje placering och kan ge adekvat stöd. Möjligheten att ringa och rådgöra med en konsulent gör att det sällan uppstår akuta situationer i familjehemmen.
Vi avlastar våra familjehem genom att ansvara för kringkontakter och planering. Vi sitter också med på möten och stöttar i kontakt med anhöriga, myndigheter och andra vårdgivare.Genom samarbetet med oss kan familjehemmen känna sig säkra på att både deras och den placerades bästa sätts i främsta rummet. Vi ser till att en genomförandeplan med tydliga målsättningar utifrån BBiC:s behovsområden och klar ansvarsfördelning mellan alla berörda parter upprättas. Vi gör uppföljningar och återkopplar till syftet med placeringen. Vid varje upphörande av placeringsuppdrag jobbar vi för konstruktiva avslut och avtackningar av familjehemmen."
...
Det låter som att konsulenten är aktiv och intresserad av familjehemmen. Eller så kanske det bara är så jag tolkar det. Jag kan krasst konstatera att sedan vår fina bonus flyttade in hos oss har konsulenten besökt oss 5 gånger, varav två gånger i samband med inflyttningen och en gång i samband med soc besök. Då hade hon inte tid att stanna för att hon skulle vidare. På torsdag nästa vecka var tanken att hon skulle komma på sitt 6:e besök sedan placeringen startades. Alltså ett besök varannan månad. Om man slår ut det. Jag kan kanske vara lite wild and crazy och konstatera att antalet samtal från företaget totalt kanske uppgår till 50 st. Å då har 40 av dessa skett i samband med 3 olika händelser som skett från september till nu, slutet av maj.
Det kan ju vara jag som är en grymt svår person att samarbeta med också såklart. Eller så kan det vara så att någon känner att denne inte riktigt gjort det som stått i placeringsinfon, det uppdraget som denne tagit på sig från kommunen.
...
Jag struntar egentligen i vilket. Jag har sagt upp avtalet med detta företag och hoppas för företagets skull att de tänker om vid rekrytering av konsulenter. För om konsulenten beter sig på det sätt som jag uppfattat denna resa så blir målet nöjda familjehem grymt svårt att nå. Det blir intressant att se hur "konstruktiv vår avslutning och avtackning kommer att bli". Som sociolog är det ett mycket intressant objekt att studera.
...
Vi har dock, för att tydliggöra, meddelat kommunen att bonus såklart är välkommen att stanna, om det är någon annan aktör som bistår oss. Men av just detta företag har jag fått mer än nog. Eller, inte av företaget, utan av en enskild konsulent. Det känns trist. Jag hade så mycket högre förväntningar än så.
När stövelskaften ser ut att vara högt uppe...
När man pysslar med många saker som jag gör så kan man ibland få rejäla smockor i magen så man vet att man lever. Inte på riktigt alltså, men bildligt.
Känns som att jag fått den värsta smockan på länge i morse, bildligt alltså. Eller kanske var det inte i magen, utan kanske ett slag i huvudet med en slägga så man hamnade ner i stövlarna så det är långt till skoskaften. Eller något.
….
Jag vet att jag har många förbättringsområden, men att få den form av feedback för ett uppdrag som jag fick i morse fick mig att bli alldeles matt. Hur kan man vara så dum i huvudet som jag så att man inte förstår att man är så oerhört dålig så missnöjet med ens insats är totalt?
Det värsta med denna feedback är att de som funnits vid sidan om och sett uppdraget har sagt att det jag och vi gjort är bra. Att det gjort skillnad i en positiv riktning. Att det gjort saker bättre. Å de som beställt uppdraget, som inte har träffat oss någonsin säger det motsatta. Att det är misskött och dåligt. Jag fattar ingenting.
…
I morse ville jag bara sätta mig i bilen och böla och köra hem. Sen försökte jag få en bild av vad jag egentligen varit med om, vad var det som hände egentligen?
…
Jag är så tacksam över min förmåga att kunna bryta tillstånd och fokusera om. Att köra ledarskapsutbildning på eftermiddagen med fantastiska deltagare gav så mycket energi så jag kände att jag klarar av att ta mig genom morgondagens jobb innan jag tar mig hem. Å att feedbacken på den utbildningen blev fantastisk var toppen idag. Jag hade inte pallat med en till sågning. Vilken tur att jag i allafall är bra på mitt jobb!
Jag vet att jag är bra på fler saker såklart. Jag är faktiskt helt OK. Men med samtal som det i morse så blir man helt förvirrad. Tack gode Gud för mental träning….å fina vänner med öron och hjärta. Vad vore jag utan er?? tack för att ni finns!
Tågtankar
Har blivit bortskämd med att åka första klass. Där ryms jag att studera och skriva på datorn, jag ryms att sitta och sova utan att vara som en ostbåge…..Idag är jag back to reality och åker 2 klass. Passar en arbetarunge som mig. Givetvis ryms jag inte lika bra med alla mina attiraljer och grejer, men människorna i 2:klass vagnen gör mig glad!
När jag åker första klass så sitter andra gärna på enkelplats. Folk sitter med sina Iphones, Ipads och datorer. Kollar film med hörlurar eller jobbar frenetiskt med både papper och datorer.
När jag åker andra klass finns där oftast något barn som ledsnar efter en stund på tåget. Det finns ungdomar som glömmer att det finns andra på tåget och anpassar ljudnivån på sina samtal därefter. Här finns alla sorters människor i olika åldrar!
När jag satte mig på min plats 36 idag för en resa mot hemstaden var jag helt slut. Trött av promenaden till tågstationen med den tunga väskan och bitande isande vinden och regnet. Tänkte att jag kanske ska sova en stund innan jag börjar med det jag behöver ordna på tågresan såsom studier och jobb. Tänker att jag behöver äta något från bistron och går dit en sväng. När jag återkommer smittas jag av en enorm glädje från en tjej som sitter åtskilliga rader framför mig. Hon är kanske 18-20 och har precis fått ett samtal från LKAB att hon har fått sommarjobb där. Hon vrålar ut sin glädje och ringer nog halva sin bekanstskapskrets för att fortsätta sprida den underbara nyheten. I en volym som gör att en inte kan undgå att höra samtalet även om jag inte vill vara nyfiken.
Jag kan inte annat än le, och fyllas av glädje för en ung kvinna som precis fått veta att hon fått ett jobb hon vill ha. Ett jobb hon inte trodde att hon skulle bli tillfrågad om. Jag blir glad för att det ger henne nya möjligheter i livet. Att få ett jobb öppnar dörrar till en ny värld!
Jag minns hur det kändes att få mitt första jobb efter att jag pluggat klart. Fram till dess hade jag blivit erbjuden jobb via kontakter. Det var också roligt såklart men inte lika häftigt. De jobben visste jag ju att jag skulle få. Att ha varit på intervju och blivit omtyckt för den man är kändes härligt. Som ett kvitto på att jag någonstans är OK som person! Jag kände också den där känslan, som tjejen på tåget idag, att jag ville ringa hela min telefonbok och berätta. Hade ansiktsboken funnits då hade det stått som statusuppdatering med stora bokstäver och jag hade fått flera hundra gillanden. För det är något som är lätt att gilla!
Min första lön från mitt första jobb efter examen gick till vårt hus. Till att betala lagfart eller något annat boring. Jag var lika fattig som innan, men kände att jag äntligen kunde bidra. Jag fick ut ”Massor” i studentmått mätt! Det gav mig möjlighet att våga vilja bli förälder. För en trygghetssökare som jag är sådant viktigt. Det var ju det jag hört i hela mitt liv. Att jobba, att göra rätt för sig, att vara trygg i en anställning.
Någonstans på resans gång har min trygghet mer och mer kommit inifrån. Att jag kan vara trygg i mig själv och lita på min egen förmåga och mina känslor. Att ha ett fast jobb har blivit mindre viktigt. Att må bra är viktigare. Att mina fina barn mår bra det absolut viktigaste. Att få in pengar som täcker mina utgifter är inte så svårt. Men nog är det härligt att veta att pengarna, åtminstone ett tag framöver, räcker till lite mer.
Jag hoppas att tjejen som förgyllt min tågresa idag får en härlig arbetstid! Att hon får fortsätta vara så glad över jobbet som hon var idag!
Att inte ge upp...
Jag brukar försöka ge upp. Sådär bara kapitulera för ett faktum. Det brukar funka i någon minut och sen tänker jag bara,hur svårt kan det va? Å reser mig igen. Helt galet ibland. Helt härligt andra gånger. Men ibland önskar jag att jag bara skulle kunna ge upp!
I veckan tänkte jag ge upp de sista poängen i en kurs. Tänkte att jag ändå fått med mig mycket av den och dess deltagare ändå. Men i natt bestämde jag mig för att inte sova förrän uppgiften som legat som en blöt filt över mig var inmejlad. Å sen var saken biff! Så himla härligt! Nu är det två tentor och en skrivuppgift kvar så är jag i mål. Tänkte försöka mig på en tenta i morgon och påbörja den andra idag.... Har jag nu tagit mig hit är det bara så lite kvar!
När mammahjärtat blöder....
