nu vet jag...

..att jag inte fått det första jobbet som jag var på intervju för. Det känns skönt. Det hade ställt till det så himla mycket för familjen om jag skulle ha börjat veckopendla, men samtidigt så är jag glad och stolt över att jag blev kallad till intervju för en sådan tjänst. Jag vill verkligen ha ett jobb. Men kanske inte till vilket pris som helst. Nu väntar jag på besked från det andra jobbet men det ser inte så ljust ut eftersom de inte hört av sig ännu. Samtidigt känner jag att det är rätt skönt att vara hemma och plugga och gör det ett tag till utan att lida av det. Men det värsta är att man inte vet vad som ska hända i framtiden. Och det är ovissheten som är värst.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0