Torsdag....intervjudags igen...
Så är det redan torsdag. Det känns som att tiden bara rusar iväg och man hinner egentligen ingenting! Idag tänkte jag få något vettigt gjort men jag blir som bara sittandes på rumpan...men det är väl välbehövligt det med ibland. Jag och lilleman njuter av lugnet här hemma när storhulliganerna är på världens bästa förskola och leker. I morse när jag lämnade dem så håller de på att måla utomhus på snön med karamellfärgsvatten! På många förskolor ids de inte ens frakta ut sina rumpor om det är kallare än minus 10 och här var det -16 och de målade utomhus! De är riktiga friskusar och jag är så glad att mina barn fick plats när förskolan startade! Nu håller jag bara tummarna för att lilleman ska få plats där han med. Det är dock fullt nu och det finns bara en avdelning så..Nåväl det blir nog bra!
I eftermiddag ska jag på en anställningsintervju här i stan. Känns spännande och roligt att få gå på intervju! Skulle vara skönt att veta att man har ett jobb att gå till! Det känns som att garderoben är tom och att man inte har något att ta på sig..och plånboken ekar lika empty så det finns ingen möjlighet att fylla den med nya fina lämpliga plagg. Vilken tur att jag fick pengar av mamma så man kunde klippa håret så man ser hyfsat respektabel ut i allafall! Snart ska jag plocka fram sminkväskan och försöka få lite färg på ett vinterblekt plyte. Gillar att solen börjat värma oss frusna nordbor och tanken på att få sitta i en driva medan fräknarna ploppar upp på näsan känns lockande och längtan är stor!
längtan, saknad...då kommer jag att tänka på min älskade farfar! En man med ett stort hjärta och avsaknad i sil på vad han kläckte ur sig. Han var störtkär i farmor hela sitt liv. När hon åkte bort över en helg, vilket kanske inträffade en gång vart annat år så ringde han varje dag och sa att "saknaden är stor"..... Det kunde han även ringa och säga till mig när jag flyttade för att studera på universitetet. När man kom hem till dem så kom han ut på altanen och kramade om eller applåderade! Han var en liten man, men tar dessto större plats i mitt hjärta. Jag önskar att jag lyckas få mina barn och vänner att känna sig lika välkomna, efterlängtade, viktiga och älskade som han fick en att känna sig. En tornedalsman född på 20-talet som vågade visa känslor, det växte inte på träd precis. Jag är så glad att jag fick ha en sådan farfar och att jag fick ha honom länge!
Kommentarer
Trackback
