Mammakraft

Tänk att det är över 30 år sedan som man såg dagens ljus på BB som på den tiden var här i staden..och att det är 26 år sedan man blev tornedaling. Jag kommer ihåg när jag fyllde 5 år. Då hade gammelmoster Karin i Stockholm stickat ett docka till mig som hade en diger garderob.Dockan har jag ännu kvar och den har alltid flyttat med mig så där jag bott har även hon funnits.  Den är i allafall mycket fin och man kan slå en knut på hennes armar och ben...får mig osökt att tänka på moraträsk och vad man kan göra om snoppen hänger ner...eller tuttarna med för den delen;)

Sedan bar det av till öppen förskola som vi barn som inte bode i centralorten var berättigade till. Där lärde jag känna barn i min egen ålder och där gick även min första kärlek D! Han var så fin med sitt bloda lockiga hår och sina fina ögon. Vi gifte oss med gud som vittne under en säng....

I skolan lärde jag känna fler härliga människor och jag gillade att gå i skolan. Har alltid haft lätt för att lära mig och varit nyfiken så det passade mig ypperligt. Jag tyckte inte om när någon annan skulle bestämma över mig (undra om det blivit värre med åren kanske) men jag vägrade gå på badet i skolan eftersom simläraren skulle tvinga mig att simma ryggsim på ett sätt som jag inte behärskade och vi blev osams. Jag kom tillbaka till badet efter ett tag, men än i dag så simmar jag inte ryggsim på det sättet som hon ansåg att det skulle ske på. Och jag är säker på att om jag är med om en incident på havet så kommer jag att simma bröstsim även på natten.....

På mellanstadiet kom det några nya killar till klassen och det var ju spännande. Å vad kära vi alla var i D! Han var ju så himmelens charmig..och det är han ännu, även om jag inte har samma pirrande känsla i magen idag som jag hade då på det tidiga nittiotalet. När vi hade snedlugg och Lewis 501! Vi var med och tävlade i vi i femman och det är ett roligt minne och något som lärde mig att läraren inte alltid har rätt. Hon trodde att man såg älgens ålder på hornen och ville till att klappa mig på huvudet när jag rättade henne och sa att det var på tänderna. Tråkigt för henne när facit kom och hon insåg att hon tillrättavisat en elev som hade mer kunskap inom just området älgar än hon. Men det tände i allafall en glöd i mig att även de klokaste kan ha fel och att man ska lyssna på alla, och lära sig att ha öppna sinnen där man vet att man kanske är ute på tassemarker. 

På högstadiet var det mycket hästar som gällde och killar. Var på en trip till Kiruna och träffade en kille från Boden och det var en trevlig flirt..Sedan blev det andra killar som tog ens hjärta..Man lärde sig mycket och tyckte att man kunde och visste allt som fanns! Man var stor och stark och inget kunde stoppa en! Tills min pappa lämnade oss alldeles för tidigt och utan någon förvarning på nyårsafton 1994. Jag var 15 år och livet höll på att få fart. Under våren i 9:an lärde jag känna många helt underbara personer...som min vän A och min vän M, tänk att en vänskap kan börja av en diskussion huruvida resultatet för en hockeymatch kan vara olika på olika TV apparater. Det är klart man kunde ju köpa en splittelny TV på annons i den lokala Ica butiken...

Gymnasiet blev inte som jag hade tänkt mig det. Jag började inte på den utbildning jag önskat eftersom jag inte ville lämna mamma ensam. Så typiskt tjejer. Och så typiskt min mamma att inte säga, strunta i mig, jag klarar mig, gör det du vill istället! Men det blev ju bra ändå. Flyttade till en egen lägenhet och blev tillsammans med en helt underbar person...H, du har lärt mig så mycket om livet. Om mig själv och förväntningar på andra...om vad jag vill med mitt liv och att man ska ha glimten i ögat. Även att passion inte ska underskattas och att man inte ska vara tillsammans med någon som är ens bästa vän. Erbjudandet att bo gemensamt på ålderdomshemmet kvarstår om det skulle vara så att vi överlever våra äkta hälfter. För är det något vi är bra på så är det att bo ihop...sedan är det annat som inte är lika kompatibelt!

Efter studenten blev det jobb på den lokala ica butiken....det var en rolig tid! Tyvärr hamnade vi i diket med en röd opel Manta vilket påverkar mitt liv än i dag. Så jag tog universitetsutbildningskatalogen och pekade på en utbildning, kom in och flyttade till en lägenhet här i staden. Det var första gången i mitt liv som jag kände mig FRI! Det fanns tid att sova, att träna och att lära känna nya människor. Det fanns tid att tänka och det var då jag insåg att det var inte rätt person som jag delade mitt liv med. Jag och M tog långa promenader varje kväll, jag saknar dem mycket nu min vän! Vi hade matkollektiv och jag bodde tillsammans med diverse kompisar som flyttade hit! De flesta har börjat sin bostadskarriär här i stan med några dagar under mitt tak! Tack för att ni gav mig förtroendet och att ni valde att komma och bo hos mig! Jag hade skoj..jag åkte land och rike runt och snubblade över P i hallen hos K och L som på den tiden bodde gemensamt. Det var en mäktig känsla att se honom där och känna att det är personen som jag vill dela hela mitt liv med! Det var en spännande tid i mitt liv och jag reste land och rike runt som studiesocialutvecklare för studentkåren. Det var under denna tid jag lärde känna min vän M! Vi har tillbringat åtskilliga stunder på resor, konferenser och hotellrum!

Som fattig student började jag jobba extra inom omsorgen och mitt första möte med omsorgen var ett bett i handen för att en bandspelare gett upp hoppet just den natten. Dessa personer som jag jobbade med och jobbade för har för alltid en plats i mitt hjärta. Det var under denna tid som begreppet "Gils" om gris blev vedertaget. Det namnet bärs nu av min kompis AK:s "bulle"! Bullterriers är ju så fulsnygga...som en hundgris...eller kanske är det just de som är gilsar??!!:)

Sedan har livet rusat på...det har blivit bröllop..ett minne för livet..något jag plockar fram ur hjärtat varje gång jag tvekar över anledningarna till varför jag bor under samma tak som herr P. Tar jag fram albumet och tittar på bilderna så kommer känslan åter och jag vet varför. Och jag vet att jag även skulle svara ja idag igen. Det är som prästen på våra vänners bröllop sa....fyra äktenskapsråd....Gläd dig över mig, Var stolt över mig, Förlåt mig och Härda ut med mig.Det är kloka ord. Det är inte bara att älska någon annan. Man måste ha fler ben att stå på för att det ska hålla, för att man ska ta sig genom alla livets snår. Under småbarnstiden som vi är inne i just nu så är det mycket Härda ut med mig, men det måste blandas med förlåt mig, med att man gläds över den andra och att man är stolt över sin äkta hälft. Jag är en stolt äkta hälft till P. Han är världens duktigaste mekaniker, han kan snickra och bygga...han är social och värdens bästa pappa...Jag gläder mig över hans framgångar som mekaniker vilket är hans andhål i vardagen. Det är också garaget som gör att jag ibland känner att jag måste härda ut med honom. Att jag visste vad jag gav mig in i och att han måste få göra det..och att jag ska ha tålamod med att hans stunder i garaget kan vara i timtals....och att en strax inte är en kort tid för mig! Att vara man och kvinna, med olika bakgrunder värderingar och målsättningar eller åtminstone olika sätt att ta sig till målet gör att det blir en hel del förlåt mig. Jag förstod inte dig just då, eller jag förlåter dig för att du inte förstod mig när jag inte var nog tydlig. För det har jag lärt mig, att mån och kvinnor tänker inte likadant..en vägbeskrivning som är grymt logisk för en kvinna är helt gallimattias för en man....

Å nu står jag här...utbildad med olika arbetslivserfarenheter, med gamla och hyfsat nya goda vänner, med hus, hund och tre fantastiska barn, med make och med hela livet framför en. När man blivit äldre så har man förstått det här med att njuta av vardagen, att plocka russinen ur kakan och glädjas åt små ting. Inte f-n uppskattade jag en sovmorgon till kl 9 när jag var 18, eller att få ta en promenad ensam på kvällen när jag var 23.....Jag uppskattade inte att äta i lugn och ro på jobbet eller att avsluta ett telefonsamtal med en god vän och att fortfarande komma ihåg vad vi talade om....Nu gör jag det! Nu njuter jag av små saker varje dag. Jag är lyckligare idag, om än äldre, tyngre och tröttare. Men vad är väl det mot lycka...det går ju inte att köpas för pengar! (Även om min man menar att man inte hittat rätt butik om man säger så...)

Ha det..och ni som var med igår....TUSEN TACK! det var så trevligt och roligt och jag skrattar och ler åt alla naturliga som var här igår..men det som happens in SSt stays in SSt! KRAMAR