Mammakraft

Då vi varit borta och jag har jobbat mycket kvällar har jag haft lite dålig koll på matschemat. Jag har heller inte varit och storhandlat sedan vi kom hem så det känns som att man inte har någonting att laga mat av och fantasin räcker inte riktigt till....så idag blev det plättar till middag till ungarna. Så, dinkelplättsmeten snördes ihop på solhavre och fram med plättlaggen...då kom tårarna...Plättlaggen är min farmors gamla som hon använde när hon stekte plättar till skolbarnen på 50-talet. Sedan fick min pappa den när han flyttade hemifrån eftersom hon hade flera. Min pappa gjorde världens godaste plättar...med så där helt underbart frasiga kanter! Jag känner ingen som kan steka sådana plättar. Blotta tanken på dem får det att vattnas i munnen...och i ögonen. Fasen vad man kan sakna sina anhöriga som inte längre får vara med oss. Samtidigt är det ju just det de får genom alla minnen och alla saker, dofter och musik som får oss att minnas dem. Det är snart 15 år sedan min pappa dog. Tiden går så himla fort. Det är underligt hur kroppen ändå minns. Hur dofter kan få en att minnas..som exempelvis rakvattnet som pappa brukade använda. När jag känner den doften så känns det som att han är här igen. Om jag blundar och minns så kan jag höra hur hans röst lät. Min farmor bakade världens godaste matbröd. Jag vet inte hur hon lyckades med det, det var som att hon hade magiska händer när det gällde matlagning och bakning! Jag kan längta tillbaka till deras kök, de gröna kopparna med kall oboj i och så nygräddat bröd med extrasaltat bregott som smälter...mums...

Jag saknar dem, jag saknar dem så himla mycket. Samtidigt är jag glad att jag ändå fått ta del av deras liv, att jag har varit viktig för dem och att jag har fått ha dem i mitt liv. Det som jag sörjer mest är nog att mina barn inte kommer att få känna dem. Att de inte kommer att känna mina barn. Att de inte kan berätta för mina barn om alla de saker som de berättat för mig. Visst kan jag berätta vidare, men det kan aldrig bli samma sak. Jag hoppas att jag får finnas länge och att jag får träffa mina barnbarn och barnbarnsbarn! Jag hoppas att min älskade make får finnas länge även han. Jag hoppas att våra föräldrar får vara friska och att de länge länge kan vara delaktiga i våra barns liv så att de får lika härliga och varma minnen av sina far och morföräldrar....

Tänk att allt detta kan komma ikapp en bara för att man lagar mat till sina barn! Att man kan hamna i ett känslohav där i matoset och känna både lycka, stolthet och saknad. Vi människor är fantastiska! Vilken skatt vi har inom oss av minnen som kan ploppa upp när som helst! Det är som med alla tokiga minnen man har från olika saker man varit med om. Man kan se något som påminner en om en händelse och sedan börjar man skratta åt blotta tanken. Hela kroppen bubblar och man känner sig genast gladare! Helt otroligt vilken kraft! Så, ni vänner där ute...ta vara på era känsloskatter, era minnen.....tänk på något kul som hänt och skratta..fyll kroppen med kraft och glädje från en tid som varit. Det är ett sätt att återvinna!