Mammakraft

Måndag jobbade jag på dagverksamheten. Ordinarie personal var på utbildning så vi var två vikarier och tre kunder som var där hela dagen. Lite tight att vara två eftersom det finns sådana som behöver två personal för att kunna lämna bygget, men en dag kan man få ha låg nivå. Min mobil hade pajat så det var bara att cykla in till staden för att införskaffa mig en ny. Döm om min förvåning när jag insåg att jag hade garanti kvar på telefonen så jag kanske får mig en ny telefon på garantin! Iofs så är det så att jag inte kan invänta vad de säger om garantin så jag har köpt mig en ny telefon, men då får ju maken en ny telefon om inte annat!

Tisdag var jag till tandläkaren och lagade ett hål. Beställde även en sådan bettskena eftersom jag biter ihop mina tänder så jag får ont i huvudet och är helt slut i skallen efter det. Å där rök mina shoppingpengar för den närmaste tiden. 2500 kr går en sådan skena på. Känns helt absurt, men samtidigt är det värt varenda peng om det funkar. Jag vill inte ha så ont i mina käkar och huvud. Det sliter något otroligt på kroppen och humöret att vara öm i plytet hela tiden..för att inte tala om slitaget på tänder. Nåväl, på nån vecka ska jag till tandis och prova ut en skena och sedan är det bara att hålla tummarna för att det kommer att hjälpa!

På tisdag jobbade jag igen hela dagen på dv och sedan snabbt hem för att ta maxi på sportakademien. Då var det fotboll på schemat. Medan killen var och tränade järnet så passade jag på att ta en promenad med hundarna. Mysigt! När jag smög in i träningshallen så såg storkillen ut att ha hur skoj som helst. När vi kom ut i omklädningsrummet så säger han att han aldrig mer vill gå på sportakademin. Det är inte lätt att vara 5 år och alltid ha varit störst och kunnat bäst och sedan hamna i ett gäng där man är mindre eller lika stor och inte längre självklart vara bäst. "Ingen passar till mig" var hans motiv till varför han skulle sluta. Nu har jag varit och köpt honom en innebandyklubba så han kan öva hemma till nästa vecka då det står på schemat. Från att aldrig mer gå dit så har han ändrat sig när han nu fått öva sig. Jag hoppas att det känns bättre för honom på tisdag och att jag slipper se honom så ledsen och bestämd för att sluta. För jag vet att det inte handlar om att han inte har kul eller inte vill. Han är så rädd för att han inte ska vara bra nog, att han inte ska kunna. Känner så väl igen mig från när jag själv var liten.

Å vad jag kan önska att mina föräldrar varit lite tuffare mot mig då och peppat mig lite. Jag tror att jag hade gjort så mycket mer om jag bara fått kraft att våga prova när det var något nytt. Jag har alltid haft höga krav på mig själv och har säkerligen lämnat saker lite för snabbt bara för att jag inte uppnått resultat nog snabbt. När man har haft lätt för att lära sig och kunnat prestera så blir man lite fundersam när det är något som tar lite mer tid att lära sig...eller där man inte riktigt vet vad som förväntas av en. Jag tror också att mycket handlar om bekräftelse. Att få bekräftat att man är på rätt väg och att det man gör är bra, eller gott nog. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde med oss. Jag har inget som jag känner att jag är besviken på eller arg över för att de gjorde på ett eller annat sätt. Jag vet att de gjorde allt de visste och vad de själva trodde på utifrån vad de själva hade med sig i bagaget. Jag har ju fått ett annat bagage, ett bagage med delar av mamma och delar av pappa och så delar av allt som kommit runt omkring. Mina föräldrar ville inte verka bättre än någon eller hävda sig eller oss barn..inte tävlingsinriktade eller brydda i vad andra gjorde. Det gjorde dock också det svårt för ett barn att veta vad som förväntades av en, eller om man hade gjort bra nog. Det märkligaste är egentligen att min pappa berättad för mig hur värdefull och viktig jag var för honom dagen innan han dog. Då var jag 15 år gammal. Det kanske var FÖR självklart för honom. Liksom han kanske tyckte att det var självklart att han älskade mamma. Därför bestämde jag mig tidigt för att mina barn aldrig skulle behöva tveka på om de gjort gott nog eller huruvida de var älskade av sina föräldrar. Hur självklart det än är för en förälder att man är stolt över sina barn och älskar dem mer än livet självt så måste man uttrycka det. Kärlek är inte en känsla det är handling! Det gäller att på alla sätt man kan visa och bevisa det man känner. Jag visar mina barn att jag älskar dem genom att säga det till dem varenda dag, vid ett flertal tillfällen. Jag berättar även för dem att deras föräldrar bryr sig om dem och det är därför vi går till jobbet så de kan ha ett varmt hus, mat på bordet. Att vi lagar mat till dem varenda dag är en kärlekshandling. Vi vill att de får bra mat så de kan växa och leka....osv. Givetvis är det inte en lektion om kärlekshandlingar varenda dag, men vid tillfällen som ges så försöker jag berätta för dem att små saker som man inte tänker på och som kan tyckas självklara är en kärlekshandling.

Vilket jävla utlägg va! Det leder mig osökt över på onsdagen då jag fortsatte att jobba på dv som resten av veckan. Ibland blir man osams med den man tycker mest om av alla som man inte är släkt med...det är inte så svårt att bli det när man haft sjuka barn i 6 veckor och alltid lever ett intensivt liv. Det är när man inte hinner med de där små sakerna i vardagen som man kan bli sådär arg och ledsen när man är trött. Det är ju då man som mest behöver få den där kramen eller uppmuntrande orden. När två är trötta och inte riktigt orkar så kan det bli lite kollaps. Då behöver man få vara lite ifred och samla sina tankar. När man har gjort det så brukar man komma fram till vad man missat och sedan är det bara att göra om och göra rätt. Hur trött och less man än är så vet man ju oftast ändå om att det inte har så mycket med personen att göra utan situationen och i vårt fall är den oftast extrem. Men det är något vi själva valt och som vi trivs med. Extremt är som lite vi. Kämpa till max, visa att du kan, prestera, bli bättre, lös fler gåtor...Det är tur att vi har extremt bra vänner. Tack Mv för att du hämtade mina barn på dagis och fixade middag så jag kunde få min massage och få lite påfyllning av kraft och energi! Du är en sådan vän som jag tackar min lyckliga stjärna över att du kommit till mig! Det känns så lätt och otvunget och självklart att du finns i våra liv. Jag tar dig inte förgivet. Jag vill att du ska veta att du är viktig och jag är glad över dig! Stolt är jag också, att få vara din vän! Tack till vår moster I som kom kom och var hemma så jag tog mig iväg med hundarna utan ungarna också. Jag behövde ditt sällskap, även om jag kanske inte sa så mycket! Fast vi behöver ju inte säga så mycket till varandra längre. Det räcker med att vi tittar på varandra så kan vi brista ut i skratt....det är att känna varandra det!

Torsdag blev vi bjudna på middag, härligt! Det var trevligt att få cykla iväg och äta borta. Bra träning för ungarna att inte alltid vara hemma och äta. Uppskattat av två trötta föräldrar att förunnas lyxen att slippa laga mat och städa undan! Tack I! Du har alltid en särskild plats i vår familj! Sedan begav vi oss till hertsön och jag körde aqua för första gången på flera veckor. Det var trevligt, men jag kände själv att jag inte hade särskilt mycket att ge. Jag tror att deltagarna var nöjda och att de körde järnet. Det var bara jag som kände mig helt slut i huvudet. Men när jag kom hem var jag verkligen trött så jag kom i säng i tid och sov gott och länge! På onsdag eftermiddag fick jag veta att jag inte fått ett jobb som jag varit aktuell för. Det kändes först lite hopplöst eftersom det jobb som jag vet att jag fått tar lite tid på sig ännu. Å som människa och förälder så vill man ju ha trygghet när det gäller ekonomin. Men, nu när jag visste att jag inte skulle behöva tänka på det andra eventuella jobbet så skickade jag ett mejl till mina tilltänkta arbetsgivare och kollade läget för hur det ser ut för den närmaste framtiden och så. När jag fått svar på torsdag morgon så kände jag att jag måste få bolla en "drömtanke" mot dem och så gjorde jag det! Å de nappade! Så nu ska jag få jobba med exakt det jag vill! Ett helt nytt projekt för företaget och en fantastisk möjlighet för mig! Jag känner mig som ett barn på julafton! Så nu i helgen ska jag skissa lite och mejla det till chefen.. På måndag ska vi ta tag i det på allvar och förhoppningsvis har jag producerat något riktigt bra till på torsdag då jag förhoppningsvis får möjlighet att sitta ner irl med chefen och jobba! Så, jag behövde nog bara en spark i rumpan och känna den där hopplösheten för att våga kasta mig ner för stupet och prova mina vingar. Det finns någon som tror på mig och på min idé! Spännande!

Å nu är det fredag..har jobbat på dagen och sedan varit på badhuset med min familj. Därifrån åkte vi på max och åt middag! En toppendag helt enkelt! När vi kom hem så hade bonusen precis anlänt och vi gick in och mös ner i soffan med en film. Jag lade mig en stund när mini gick och lade sig och sov 2 timmar. Nu är jag på jobbet igen. I sjukdomstider är det inte enkelt att få ut vikarier och jag som egentligen skulle börjat jobba kl 7.45 har börjar 22 istället. Går av i morgon bitti kl 8. Då är det bara att bege sig hem och sova.

Nåväl, det var min vecka...ingen sammanfattning precis.....det är så med mig som alltid svävar ut i allt möjligt!

Kram på er!