...oooops....oj...jasså?
...när man är uppe i hundraåttioknyck så blir det en del oooops, oj..jasså....som man kanske hade kunnat undvika óm man bara hade andats lite emellanåt. Det som inte står i min kalender blir oftast oops...glömde bort.
På gott och ont. Man kan inte ha allt i huvudet och inte heller i hjärtat. Kalendern kan man ju lägga bort om man inte vill komma ihåg, men huvudet är lite svårare att plocka av!
Ibland krockar min plan med makens plan (läs hyfsat ofta). Förut har jag nog snällt suddat ut min plan och lagt det på en annan dag. Kanske snällt mot maken i stunden, men elakt i längden. Nu har jag slutat med det. Först blev maken upprörd och sa mindre väl valda ord...Sedan kom han på sig själv och bad om ursäkt. Det är ju någonstans det man måste lära sig. Man får klanta sig, man kan göra det utan att egentligen ha ett ont uppsåt..och man kan be om ursäkt.
Eftersom jag gör mycket så blir det fel emellanåt. Men jag vill verkligen lära mig att göra rätt. Att göra klokt. Många gånger får man flera bud på vad som är rätt. Som med barnuppfostrat t ex. Jag tror inte på dölja problemet vägen. Jag tror heller inte på hänga ut den som gör fel vägen. Jag tror på en tydlig väg. Detta har skett, dumt. Hur ska vi göra för att det inte ska hända igen? Det kan vara så att andra behöver veta att det har hänt för att kunna hjälpa och stötta..och för att kunna se om fler är inblandade. Om jag som förälder inte kan stå för att mitt barn gjort en sak och blånekar, så gör jag varken barnen eller någon som försöker hjälpa en chans. Ibland kan det vara så att man måste ställa sig upp och säga: Det är skittrist att detta har hänt. Jag har fått veta att mitt barn röker på skolan. Jag vet att barnet inte står ensam och röker. Jag vet inte vilka som är med. Men jag vill att ni andra föräldrar ska veta så ni kan ta reda på vad era barn gör. Visst, jag hänger ut mitt barn som exempel. Vi vet alla att barnet inte är ensam. Jag vet att barnet vet att hon är värdefull och viktig. Det vet att jag vet att det inte är ensam om att göra detta otillåtna, även om barnet inte vill skvallra på någon annan. Det är inte barnen som är problemet. Det är vi vuxna som inte vågar se verkligheten för att det innebär extra jobb och svåra frågeställningar. Frågor som jag inte har något som helst svar på. Men jag kan ju inte heller lära mig svaren och jag inte vågar erkänna eller lyssna på frågan.
För att kunna definiera vad som är problemet behöver man information. Det kan vara många pusselbitar. Det gäller att våga kolla på många platser och lyssna på många och mycket. Sedan får man välja vad man vill använda, vilka bitar som hör till mitt pussel och om det är några bitar som ska till någon annan. Om jag frågar så måste jag vara beredd på att höra svaret. Att ta emot informationen...analysera den och om så krävs göra förtydliganden. Jag vet hur lätt saker kan bli en höna av en fjäder. Det är inte intressant att göra hönor..men jag vet också hur ett litet problem, kan bli gigantiskt om man inte gör insatser med en gång. Det är inte värt att offra ett barn för att man vill tro, och inte kan tro vissa saker. Jag väljer att inte tro. Jag väljer att kolla uppgiften mot många olika källor och sedan avfärdar eller anammar jag infon. Att tro är att inte veta.
"Det högsta är inte att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall". Är ett uttryck som jag haft med mig genom livet. Det vill jag att mina barn tar med sig i livet. Att man kan göra fel och tokigt..misslyckas..men man får fler chanser att göra om och göra rätt! Att man är älskad för den man är, inte det man gör..man är inte det man gör! En person kan aldrig vara fel, dens handlingar kan vara grymt tokiga! Lever man med den tanken så kan man också erkänna när man gjort fel. Man kan själv fördömma sin handling. Handlingen var fel, men jag kan vara rätt ändå! Det gör att man vågar se missar, och lära sig av dem..istället för att gömma dem av rädsla för vad någon annan ska tycka.
Så...även om jag önskar att jag var fullkomlig och perfekt ibland, så är jag ändå glad att jag kan begå misstag, att andra också kan göra några så jag inte behöver göra alla själv. Men om ingen vågar berätta om sina misstag, hur ska då någon annan kunna lära sig av dem? Jag har ett bibliotek av missar. Jag har gjort dem själv! När de hände var det jobbigt. Nu kan jag se vad jag fick ut av dem...
Nä..nu åter till den verkliga världen från cyberspace...nya lärdomar att fånga! Ha det gott alla fina!
På gott och ont. Man kan inte ha allt i huvudet och inte heller i hjärtat. Kalendern kan man ju lägga bort om man inte vill komma ihåg, men huvudet är lite svårare att plocka av!
Ibland krockar min plan med makens plan (läs hyfsat ofta). Förut har jag nog snällt suddat ut min plan och lagt det på en annan dag. Kanske snällt mot maken i stunden, men elakt i längden. Nu har jag slutat med det. Först blev maken upprörd och sa mindre väl valda ord...Sedan kom han på sig själv och bad om ursäkt. Det är ju någonstans det man måste lära sig. Man får klanta sig, man kan göra det utan att egentligen ha ett ont uppsåt..och man kan be om ursäkt.
Eftersom jag gör mycket så blir det fel emellanåt. Men jag vill verkligen lära mig att göra rätt. Att göra klokt. Många gånger får man flera bud på vad som är rätt. Som med barnuppfostrat t ex. Jag tror inte på dölja problemet vägen. Jag tror heller inte på hänga ut den som gör fel vägen. Jag tror på en tydlig väg. Detta har skett, dumt. Hur ska vi göra för att det inte ska hända igen? Det kan vara så att andra behöver veta att det har hänt för att kunna hjälpa och stötta..och för att kunna se om fler är inblandade. Om jag som förälder inte kan stå för att mitt barn gjort en sak och blånekar, så gör jag varken barnen eller någon som försöker hjälpa en chans. Ibland kan det vara så att man måste ställa sig upp och säga: Det är skittrist att detta har hänt. Jag har fått veta att mitt barn röker på skolan. Jag vet att barnet inte står ensam och röker. Jag vet inte vilka som är med. Men jag vill att ni andra föräldrar ska veta så ni kan ta reda på vad era barn gör. Visst, jag hänger ut mitt barn som exempel. Vi vet alla att barnet inte är ensam. Jag vet att barnet vet att hon är värdefull och viktig. Det vet att jag vet att det inte är ensam om att göra detta otillåtna, även om barnet inte vill skvallra på någon annan. Det är inte barnen som är problemet. Det är vi vuxna som inte vågar se verkligheten för att det innebär extra jobb och svåra frågeställningar. Frågor som jag inte har något som helst svar på. Men jag kan ju inte heller lära mig svaren och jag inte vågar erkänna eller lyssna på frågan.
För att kunna definiera vad som är problemet behöver man information. Det kan vara många pusselbitar. Det gäller att våga kolla på många platser och lyssna på många och mycket. Sedan får man välja vad man vill använda, vilka bitar som hör till mitt pussel och om det är några bitar som ska till någon annan. Om jag frågar så måste jag vara beredd på att höra svaret. Att ta emot informationen...analysera den och om så krävs göra förtydliganden. Jag vet hur lätt saker kan bli en höna av en fjäder. Det är inte intressant att göra hönor..men jag vet också hur ett litet problem, kan bli gigantiskt om man inte gör insatser med en gång. Det är inte värt att offra ett barn för att man vill tro, och inte kan tro vissa saker. Jag väljer att inte tro. Jag väljer att kolla uppgiften mot många olika källor och sedan avfärdar eller anammar jag infon. Att tro är att inte veta.
"Det högsta är inte att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall". Är ett uttryck som jag haft med mig genom livet. Det vill jag att mina barn tar med sig i livet. Att man kan göra fel och tokigt..misslyckas..men man får fler chanser att göra om och göra rätt! Att man är älskad för den man är, inte det man gör..man är inte det man gör! En person kan aldrig vara fel, dens handlingar kan vara grymt tokiga! Lever man med den tanken så kan man också erkänna när man gjort fel. Man kan själv fördömma sin handling. Handlingen var fel, men jag kan vara rätt ändå! Det gör att man vågar se missar, och lära sig av dem..istället för att gömma dem av rädsla för vad någon annan ska tycka.
Så...även om jag önskar att jag var fullkomlig och perfekt ibland, så är jag ändå glad att jag kan begå misstag, att andra också kan göra några så jag inte behöver göra alla själv. Men om ingen vågar berätta om sina misstag, hur ska då någon annan kunna lära sig av dem? Jag har ett bibliotek av missar. Jag har gjort dem själv! När de hände var det jobbigt. Nu kan jag se vad jag fick ut av dem...
Nä..nu åter till den verkliga världen från cyberspace...nya lärdomar att fånga! Ha det gott alla fina!
Kommentarer
Trackback
