Mammakraft

...

Jag plockade fram symaskinen (Jojo, som dotter till en mamma som kan allt och lite till så har man fått en sådan i tidig ålder). Den är en enkel modell, funnits i min ägo sedan tidiga tonåren. Den är som ny, även om det var ett tag sedan jag var i mina tidiga tonår. (Kanske en fördel!?) Jag plockar fram tyget, mäter och klipper..hur svårt kan det va? Jag hade trots allt bra betyg i matte, och hör och häpna en 5:a i syslöjd! Undra om syslöjdsfröken var förvirrad eller blind? En docka som vi skulle sticka när vi gick i 4 an blev minst tre gånger så stor som den skulle och vadden som var i stack ut lite här och var...Så var nog alla mina projekt på syslöjden när jag tänker efter..men men...det mesta går att gömma bakom charmen! Lite chabby chick redan från starten! Var kanske bara aningens före min tid!

...

Raksöm, hur svårt kan det vara? Nåla oj då, det var kanske så man gjorde? Eller var det överreklamerat med nålningen? Plattan i mattan....åhopp..tråden tog slut..ja ja...Nu har jag här ett stycke gardin. Man hade velat skriva helt rak, men det vore ju att ge för mycket cred till min sykonst. Den skulle bli helt rak...sen blev den som den blev. Man kan kanske kisa lite när man tittar på den??? Men..jag gjorde det i alla fall!

...

Infallet till att plocka fram symaskinen fick jag efter ett trevligt besök av min kusin med barn och syskonbarn. Min kusins mamma blev min "mommo". Mommo var en fena på hantverk och lärde mig både virka (!) och sticka (!) och brodera (!). Jag vet att jag är som jag är, men när de var här och hälsade på så kändes det som att mommo var här med oss och att det var något hon ville. Märklig känsla..och lite läskigt när det händer. Har ni som läser min blogg upplevt det någongång? Att det känns som att någon är med er och att de vill dig något? Nåväl....denna känsla av besök av en person som jag tyckt otroligt mycket om fick mig inspirerad att föra hennes hantverksarv vidare. Det som närmast låg till hands var tygbiten som i flera veckor legat till sig eftersom jag i ett svagt ögonblick av stolthet svarade min mamma som skulle fixa denna gardin att jag absolut kan göra själv. Hur svårt kan det vara, tror jag till och med att jag sa. Svårt nog att den har fått ligga i flera veckor och skräpa på olika platser i vårt lilla hus. I morgon ska jag iaf ta med mig den nya kreationen till stugan och hänga upp den. Den får bli ett monument över att de flesta mentala blockeringar går att häva....och en liten minneskrok över min hantverksådra som gått genom generationer genom mina båda föräldrars släkter...och som ett minne över att jag någonstans tror att det finns de som vakar över mig och vill mig väl. Så mommo, var du än är...jag har sytt en blå gardin med hjortron på! Tack för att du lärt mig så mycket, även om jag kanske inte minns det så bra som jag borde!