Mammakraft

...

Jag minns ännu hur jag satt där i min lilla köttbullebil och lyssnade på en massa låtar om olycklig kärlek....hur tårarna rann för att jag tyckte att jag klantat mig gång på gång och hur hopplös jag var och att jag aldrig någonsin skulle kunna bli lyckligt förälskad. Hur jag åkte till olika städer i vårt land och dejtade trevliga och snygga och kloka killar, men inget som kändes helt rätt....och sen, precis som i sällskapsresan filmen...så hittade jag min "Peppes bodega" precis bakom hotellet....

..

När jag och bonus var och promenerade med hundarna i halkan så pratade vi om att hitta "kickar" i livet. När jag var yngre var uteritter en sådan för mig. När man kommer stormandes i galopp på en halvgalen häst efter en skogsväg...om renar dyker upp var det en bonuskick! Så häftigt! Att springa fort och länge har också gett mig kickar, att bara orka lite till och lite till. Att besegra olika rädslor ger kickar, när det är över!

Men en kick som aldrig tycks ta slut ( Å gud ska veta att jag förstår varför föräldrar vill ha kvar sina barn hemma länge!) är att få vara med sina ungar i vardagen. Nu har jag hängt med mina fina skatter i flera dagar. Både de biologiska och bonusbarn. Det är den finaste kicken man kan få någonsin! Att se dem komma på lösningar på olika saker, att höra deras funderingar om stort och smått i världen. Som Maxi: Pappa, är jag skapt för att bygga lego?...Ja, det kan man undra. Han är ju grym på det. Men finaste Maxi, bara så du vet, du är skapt av en kärlek större än jag någonsin trodde att jag skulle förunnas. Du är ett vandrande bevis på att jag kan ha fel, och att det kan vara så värt att ha fel ibland. Att det kan löna sig. Att det kan vara fantastiskt att ha fel!

..

Samtidigt är jag så tacksam över att jag fick ha så där ont då. Där i min köttbullebil. Att jag fick snyta mig tusen gånger och förbanna min dumhet. För hur hade jag annars kunna omvärdera, göra om och göra rätt. Göra det jag ville, egentligen? Man har som sagt inte misslyckats förrän man slutar försöka! Där och då i den där köttbullebilen lyssnade jag på två låtar med Rod Stewart. Den första var: If only....den texten är som skriven för mig. Hur jag valde att göra förut och hur jag gjort när livet gav mig en ny chans i kärlek....Den andra: Have I told you lately.... Den brukar jag poppa på rejäl volym i vårt hus och bjuda upp kärleken i mitt liv till dans..och sjunga högt samtidigt. Bara så han inte glömmer bort, även om farten kan vara hög och man inte alltid hinner med det man borde...För det var det som hände då, innan den där tiden i köttbullebilen. Fast det är så...att ibland...oftast kan det till och med bli mycket bättre sen. Och vet ni, jag är helt på det klara med att det är precis så det blev. Även för mig. Även om det då och där på väg mot Luleå i en grå liten köttbullebil inte tycktes möjligt.