Blåsig filosofisklördag….

Solen har gassat från en fint blå himmel idag..so far so good! Att det då ska blåsa som galet är inte lika skönt..snön har yrt i vinden. Jag har tillbringat min förmiddag i Korpis på isen och kollat veteranskoterrace. Det är riktigt kul att se alla maskiner och deras förare! Synd att det blåste så förbaskat. Sen till stugan där jag använt min lördag till att läsa en bok. Så skönt! Jag gillar sådana snälla böcker med lyckliga slut. Chick –lit is the shit för mig! Under en lång tid i mitt liv har jag bara läst tunga och tänkvärda böcker. Sådana som tagit ett stadigt tag om ens hjärta och vridit om. Såna var man har fått gråta och bli arg. Känna sig lyckligt lottad….Numer älskar jag lättsamt. Så man kan somna mitt i… ... Vattnet har kommit igång i alla fall. Så skönt! Då vi även har grannen med barn här i helgen så är vi 9 personer. Det blir en del disk då. Det blir också mycket laga mat och många glas vatten att servera. Det funkar väl. Det äckligaste med att vara utan vatten i ett hus som är byggt för att det ska finnas är ändå toalettbesöken. 9 personer behöver använda den ganska många gånger på en dag. HALLELUJA för att kunna spola efter att man varit på toa. Och Halleluja för att kunna tvätta händerna ordentligt efteråt! ... I morgon ska jag åka söderut igen. Jag känner mig väldigt ambivalent inför det. Ungarna längtar hem till sina saker. Jag vet inte vad jag gör. När man är här står tiden stilla. Man har tid på ett sätt som inte finns i stan. Jag gillar den känslan. Jag behöver den känslan just nu. Antar att jag får åka upp hit nästa helg igen och bara vara. Njuta av våren, snön och lugnet. Mina funderingar är många och långa. Här har man tid att tänka. Och tankar tar tid. Är det bra att tänka, eller kan man tänka FÖR mycket? ... I veckan blir det att lösa lite av varje på jobbet och hemma. Tänk om motivationen skulle infinna sig! Och tänk om man skulle få lite hjälp att finna den. Vill jag finna den? Frågor jag klurat på under veckan. Kommer man någonsin att bli ”vuxen” och veta vad man egentligen vill? Ibland blir jag sådär hiskeligt avundsjuk på människor som vet vad de vill. Som kan stanna upp och vara och njuta av resan. När jag min rastlösa själ når det jag tror jag vill, inser jag att det är något annat och så drar jag sökande vidare. Vidare, framåt, runt, baklänges och i sicksack. Upp, ner….spana och känna. Hur gör man för att sluta söka? Hur gör man för att stanna på ett ställe och känna att det känns så skönt och rätt? Var hittar man kartan? .... Ibland tänker jag att mina föräldrar varit goda förebilder som följde sitt hjärta och inte allas kloka råd om vad som skulle vara rätt. Då kan jag samtidigt undra varifrån jag fått tanken på att alltid försöka göra klokt och rätt enligt konstens alla regler. Att göra det man bör göra och inte det jag vill göra. Jag har gjort det så många gånger, och ångrat mig. När ska jag våga lita på hjärtat? När ska jag gå på magkänslan och inte förlita mig på fakta? För någonstans vet jag att det är när jag följer hjärtat som det blir bäst. ... Jag har en panisk rädsla för att bli bitter när jag är gammal. Att jag ska sitta någonstans och ångra mig. Som i Winnerbäck låten tänk om jag ångrar mig och ångrar mig igen. Det vet man ju aldrig. Det är ingen idé att ångra sig. Det som är gjort är gjort. Men det som är ogjort? Det jag inte gjorde och inte sa. Hur kan man ångra det man inte vet? ... Nu tror jag inte att jag kommer att bli någon särdeles bitter person. Det ligger inte i min natur. Men om man tappar bort den man är någonstans efter vägen….då vet man ju aldrig vad som händer. Det är nog också en rädsla jag har. Att tappa bort den jag är. Den jag vill vara och bli. Lite som när man är tonåring och pubbeunge. När man undrar vem man är, ska bli och varför. Kan man bli lika identitessökande när man är 30 plus? ... Jag vet inte om alla mina ”jobbiga” funderingar kommer av utbildningen i Göteborg. Det tror jag. Jag har makten att vara den jag vill vara, att bli den jag vill bli. Det ställer massor av krav på mig. Jag behöver ta reda på detta. Hur kan jag det? Vem tusan är jag och vem vill jag vara. Vad vill jag bli? När? Vad ska jag göra för att nå dit? Hur ska jag veta att jag blivit den jag vill bli? ... Jag vet i alla fall att jag har världens finaste familj. Att mina 3 barn är det bästa som hänt mig alla kategorier. Att jag är gift med mannen i mitt liv. Det vet jag. Känns skönt att veta något. Resten får jag göra en handlingsplan för. Ni förstår att jag har ett digert arbete framför mig. Tur att jag har hela livet på mig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0