Att veta när man ska sluta...
Jag är en verbal person med en hjärna som arbetar i supertempo. Speciellt när det är diskussion och debatt. Då är den i sitt esse. I hela mitt vuxna liv har jag tränat och övat på när jag ska hålla käft. När det räcker. När jag ska stå tillbaka och låta det vara. Det har inte varit så roligt. Det har inte alltid gått så bra. Men det går bättre och bättre. Jag kan vara nöjd en hel dag för att jag lyckats spara saker, för att jag vet att det kan bli fel i just det sammanhanget. Jag har låtit tankarna mogna, eller personen som jag tänkt säga det till..eller sammanhanget. Det är inte alltid det blir rätt på allt. Ju äldre jag blivit, ju mer jag övat, ju bättre har jag blivit. Tack gode gud för det!
...
När man är 17 år så har man så himla bråttom. Man tänker att man ska lösa så mycket så snabbt. Att man måste få vissa saker gjorda och avslutade för att kunna gå vidare. Världen är så svart och vit. Å jag vill så gärna försöka lära ut av mina misstag. För om det är något jag gjort i livets skola så är det misstag! Men jag har valt om, och inte valt att göra alla misstag flera gånger! Vissa misstag måste man göra för att lära sig. Vissa av oss fungerar så! En fin 17 åring i vårt hus är en påminnelse för mig om en svunnen tid. En tid för provokation, för svek...för kärlek och vänskap! Jag är tacksam för att jag får göra minnesresor och le åt tid som gått. Vara tacksam över de lärdomar man fått...och få lite ont i hjärtat för att man ser sig själv, man vet hur ont vissa saker gör och man vet inte riktigt hur mycket bomull man kan använda för att försöka förskona någon från smärta som man inte behöver utsätta sig för.
..
Alla barn som passerat i vårt hem har en särskild plats i mitt hjärta. Vi har alltid känt att det är fantastiska personer som berikat vårt liv. Även om det varit tufft. Vi har alltid valt barnet, att han eller hon är hos oss för att vi vill det, för att just han eller hon är fantastisk och vi vill ha denna fantastiska unge på vårt lag. Det är inte alltid barnen har valt att spela på vårt lag från början. Det har varit tufft att visa att vi vill spela, och att få dem att våga passa bollen..Denna gång är första gången som barnet har valt oss och det värmer i hjärtat. Att känna sig vald! Att inte behöva övertyga någon om att vi vill väl, att vi är bra medspelare. Helt otroligt vilken känsla!
...
På ansiktsboken kan man läsa både roligt, tokigt, galet och klokt. Ett inlägg som passerade mina näthinnor idag handlade om kärlek. Att det är den enda känslan som är ren och god. Att kärlek inte kan göra ont, men det kan svek, längtan, önskningar som inte går i uppfyllelse. Jag tyckte att det var en bra beskrivning av kärlek! För det är inte när man har den som det gör ont...utan när man mister den. Kärlek kan inte göra ont. Kärlek kan göra så otroligt gott. Fast det krävs mer än kärlek för ett liv i lycka.....kärlek är dock en bra början!
Kram alla fina!
Kommentarer
Postat av: Linda
Hehe, här har du en till som övar och övar på att tänka innan jag talar.. eller välja rätt tillfälle att tala.. och se när tillfället inte alls passar! Verkligen en konst, gott att höra att det går att utvecklas där ;-)
Och tänk om man visste det man vet idag när man var 17.. mycket lärdom skulle man gå miste om, på gott och ont!
Trackback
