Mammakraft

I morse fick jag ett samtal från en jag tycker mycket om. Han har fått erfara det värsta tänkbara, han har förlorat ett barn. Det var som att någon satte in en kniv i mitt hjärta och vred om. Att förlora ett barn. Att leva utan en del av sitt hjärta, är det verkligen möjligt?
...
Visst vet jag att det är möjligt. Klart att man kan leva vidare. Vilken styrka det kräver! Har man den styrkan? Hoppas att jag aldrig behöver erfara det. Hoppas och ber för att ingen ska behöva erfara det. Tänker bara på hur hårt min pappas död tog på farmor. Hur hårt S död tog på "mommo". Det var som att livet inte räckte till längre. Som att glappet blev för stort.
...
Livet är så skört. Lyckan är så förgänglig. Men hur gör man för att visa de som är kvar i livet att de är lika viktiga. Att man vill leva och glädjas för dem som är kvar. För någonstans är det ju så, att man ska glädjas åt det som är kvar. Hur klarar man det i en bedövande sorg? Hur går man till jobbet i en bedövande sorg?
...
Jag minns hur konstigt det var att min pappa var borta. Hur jag stod utanför dörren till fåren som ändå behövde mat och sa högt för mig själv att pappa var död. Som att jag skulle övertala mig själv om att så var fallet. Jag vet att jag flera veckor efter att han lämnat oss ännu var i skolan och tänkte att jag skulle fråga honom om något när jag kom hem igen. Sen kom smärtan och tårarna. Det var omöjligt.
...
När det handlar om ett vuxet barn måste det också vara så. Att man väntar att han ska komma förbi. Att han ska ringa. Å så gör han inte det mer. Så ofattbart. Så ofattbart....
...
Vad kan man säga? När orden känns så futtiga. När man är för långt borta för en kram. För det är kramen jag tyckte lindrade bäst. Kramen och den tysta gemenskapen. Den där jag finns här fast jag inte vet vad jag ska göra. Det är jag tacksam över att jag fick av mina nära när jag förlorade min pappa.
...
Sorg går inte att mäta. Tårar tar aldrig slut. Men man lär sig att storleken har ingen betydelse och man kommer att le igen. Det var trösterikt för mig då. Där i tveksamhetens tid, där i frågornas land...
....
Inlägget blir lika förvirrat som mitt huvud är just nu. Mina tankar är hos min vän med familj. Jag skickar all styrka och värme jag har till dem...
Ofattbart...