Funderingar efter en sen lördag..
Jag har alltid haft ett brinnande intresse för mänskiliga handlingar och värderingar. Vad är det som gör att jag väljer att göra på ett visst sätt? Att fråga, diskutera och debattera är viktigt för min nyfikenhet och min kunskapstörst. Jag vill veta, försöka förstå och få nya perspektiv. Det utvecklar mig som person. Samtidigt som jag får förmånen att ifrågasätta mina egna handlingar och värderingar. Omvärdera. Få nya fördomar att pröva.
..
Igår hade jag förmånen att få hänga med fina och kloka..och ja lite halvgalna starka och snygga kvinnor runt mitt köksbord. Till detta koncept tillfördes ett antal glas med vin och kanske en och annan drink. Samtalet som var lite trevande i början fick sakteliga en intensitet och det var både högt och lågt som diskuterades runt bordet. När en efter en lämnade sällskapet så kom vi närmare och närmare diskussionen om singellivet och vilka dilemman som finns i det. Är målet en tvåsamhet, frivillig eller ofrivilligt..eller är det singellivet, frivillig eller ofrivillig??
...
Präglad av starka kvinnor, män utan "farstu", karga emotionella, stormig relation och en kärlekssaga finns jag i en vald tvåsamhet. En tvåsamhet som jag väljer om och om igen. Jag är tacksam över min relation och övertygad om att jag skulle hamna i tvåsamhet igen om det mot förmodan skulle bli aktuellt med en förändring.
...
Att leva singel ställer otroliga krav på en som person. Att klara av olika hinder på egen hand. Att fixa vardagen. Att fixa karriären, att fixa.....I en tvåsamhet kan man vara mer ensam, eller upplevelsen kan vara sådan, än i en singel relation. Att leva singel eller i en tvåsamhet formar en som person.
...
Att komma från en familj där man fått nöta sina kanter mot andra, att få visa hänsyn, anpasssa sig präglar en givetvis. Att sedan slå sig fri och få vara själv, bo själv, bestämma själv ger en nya kanter som kan behöva slipas. Hur blir det att slipa dessa om de blivit starka och man har glömt bort hur man slipar? När man har jobbat på att bygga sin självkänsla och värde och kanske tänker att jag är bra nog som jag är och behöver inte ändra mig....
....
I en tvåsamhet kan man fortfarande köra det rejset. Rejset att det här är mitt liv, varför ska jag behöva ge med mig, varför ska jag ändra mig? Jag har kört det rejset. När jag kom hemifrån och slapp anpassa mig till någon annan. När jag stark och envis testade tesen att ingen ska få bestämma över mig. Vill jag göra ska jag göra! Hurra och halleluja! Hur kan mina handlingar påverka någon annan? Vad spelar det för roll vad jag gör, om jag löser mina egna dilemman? Jag har nog aldrig varit så ensam i en tvåsamhet som då. För två parallella egon är inte starkt. Det blir som ett företag. Jag ger dig tillåtelse att göra allt själv om jag får samma tillåtelse av dig. Sen ser vi om vi ses nån gång. Kanske lite praktiskt. Jag kan hjälpa dig med några av behovsstegen på maslows behovstrappa....Men min personliga uppfattning i detta är att jag aldrig kommer nå några högre andliga värden i livet på detta sätt.
...
Jag har också provat på att lösa tvåsamhet på ett OK sätt. Enkelt. Praktiskt. Att leta utan att veta vad jag vill. Att tänka att det kommer efter vägen. Idag när jag ser tillbaka på det kan jag tänka att jag behövde den fasen i livet för att få ställa de rätta frågorna till mig själv som visade mig vad jag inte ville. Och det är också ett sätt att ta reda på vad man egentligen vill. Att leta det man tror är det man vill ha, och få pröva sina fördomar, det är lärorikt. Det gäller att ge sig själv tillåtelse att göra det också.
..
Tvåsamheten när den är som bäst för mig är att vilja vara med den andra, att vilja lära sig att förstå varför det är roligt att göra saker som den andra gillar. Att få visa vad det är med vissa saker som gör mig lycklig och få den andra att se det. Att inte offra sig för den andra, utan att av respekt och omtanke intressera sig för den andras liv. Det är en balansgång. Att vara kvar i det man själv tycker om, ha vänner och drömmar för sig själv och kombinera detta på ett bra sätt med en annan människa. Att ge av sig själv, utan att förlora sig själv. Att växa tillsammans utan att växa ihop. Man slipar, man kompromissar (även om min bättre hälft är av den åsikten att det är ett av mina förbättringsområden :) ) man kämpar med varandra och skrattar åt och med varandra.
...
Min fina P har slipat mig, hittat skiftningar i mig som jag inte var medveten om att det fanns i mig. Han har fått mig att välja bort saker, och välja saker jag inte trodde jag skulle välja. Och jag är tacksam för det. Att vara i en tvåsamhet kan vara grymt frustrerande innan man lärt sig tålamodet. Innan man har Härdat ut. Är det något man får göra när en tvåsamhet blir en familj så är det att härda ut. Att inse att det finns saker i livet som är viktigare än jag. Att förstå frustrationen som man såg i sina föräldrar ibland. När man som ett stort ego inte förstod vad de menade med att ge utan att förvänta sig något åter. Vaddå, det är väl ge och ta det handlar om. Whats in it for me?
...
En flock kan vara vänner, ett kollektiv...men människor som finns i ens omgivning. Att kunna anpassa sig. Utan att anpassa bort sig. Som singel kände jag det. Att jag anpassade mig och anpassade mig för att passa in i andras världar. Det var ju enklast att JAG anpassade mig. Jag tror att det gjorde det så att jag absolut inte ville anpassa mig på hemmaplan. Att mitt hem var min borg och där fick jag bestämma. Över fjärrkontrollen, över om jag skulle äta och när...etc.
...
När man inser att investeringen i en flock, en familj kommer vara en långsiktig högoddsare. Att veta att även om jag gärna gjort på ett helt annat sätt just i detta nuet om jag varit själv kan vara en frustration. Men när dagen summeras, när veckan summeras så känner jag ändå att det var något in it for me. Något jag inte kunde se just då. Men värdefullt. När jag inser att något som är oviktigt för mig, som är viktigt för någon annan kan vara värt at göra just därför. För att jag vet att något som är viktigt för mig och oviktigt för någon annan och att denne andre kommer att hjälpa mig med det då. Det är en styrka.
..
Jag tror att det kräver ett mod att vända sin självständighet. Att ge sig själv tillåtelse att vara beroende av någon annan. Att någon annan är beroende av mig. Klarar jag av det? Härdar jag ut? Vill jag härda ut? Whats in it for me? Det ska ju ändå vara bättre än det jag har nu, och jag har ju det bra.....Eller?
...
Det romantiseras om singellivet i mediebruset. Men igår kvart i 3 på ett av stans uteställen såg det inte så himla härligt ut. Om livet i tvåsamhet ibland är tufft så kände jag en otrolig tacksamhet över det igår. just där. När man ser hur människor scannar av dansgolvet, baren...kön...vem kan vara en potentiell partner just nu. Man ser nervositeten, paniken och frustrationen i blicken. Man ser skrikande behov av mänsklig närhet i dessa ögon. Men hur gör man när man själv och mediebruset säger att det med singellivet är positivt, att det funkar bra...när den biologiska klockan skriker något annat, när hela kroppen längtar efter närhet, efter någon annan människa oavsett kön? Jag är vad jag tänker. Hur tänker jag om mig själv? Som en singel, eller som en oupptagen del av en tvåsamhet?
..
Ger jag mig själv tillåtelsen att vara en del av en tvåsamhet, eller att vara singel? För det finns personer i en tvåsamhet som är lika ensamma i det som jag engång var. Idag är jag tacksam över att jag klev ur den ensamma tvåsamheten. Hur skrämmande det än var. Jag hoppas att de som är ensamma, oavsett singelliv eller tvåsamhet vågar lämna trygghetszonen. Vågar drömma och känna om framtiden. Ger sig själv tillåtelse. Att få kärlek och ge kärlek.
...
Det är där mitt förvirrade inlägg, mina spretiga tankar landar idag. För till syvende och sist. Oavestt land, kön, politiskt åsikt, rekigiös åskådning så är det grundläggande behovet lika. Vi vill få och ge kärlek. Det kan man få och ge på olika sätt. Man kan få det av vänner, av barn, av kollegor, av sina syskon och föräldrar. Det kan räcka så. För mig är det OK att människor kan känna så. Jag kan tänka att det är en styrka att kunna känna så. Eller den största begränsande övertygelsen och det som gör att jag inte tillåter mig själv att komma vidare. Att jag säger att jag som redan har tillräckligt varför skulle jag ha mer? Var glad och tacksam för det du har! Här kommer Luther in som en liten ond docka på ena axeln.
...
Våga göra upp med Luther. Våga ifrågasätta dina begränsande övertygelser. Våga se ditt värde! Våga....
Kommentarer
Trackback
