Tidsoptimist javisst!
Min kloka chef brukar alltid säga att det enda som är rättvist här i livet är tid. Alla har 24 timmar på sitt dygn. Jag, min envisa lilla My brukar titta lite under luggen och tänka, LIKA är inte RÄTTVIST!
Så kan jag känna det ibland. Speciellt när jag känner att jag vill göra så ofantligt mycket på mina 24 timmar per dygn!
...
Jag är en obotlig tisoptimist som vill maxa livet. Extra allt. Ofta.
Tänkte på det idag när jag satt i skypemöte med 3 personer som jag läser en web-kurs med just nu. En pluggar heltid, de två andra jobbar heltid och läser denna 7,5p kurs. Ingen av dem har små barn. De skulle inte hinna göra det lilla som ligger på deras bord förän på söndag då arbetet ska vara inlämnat. Jag, som med min dumma käft råkade få mest jobb på mitt bord har gjort min del till idag. Innan skypemötet. Då blir jag lite irro. Jag vill vara helt ledig på söndag. Inte alls skypa med personer som jag ALDRIG skulle grupparbeta med om jag fick välja själv. Det var så synd om dem för de skulle verkligen inte hinna.
..
Jag kände nästan att nä, nu lämnar jag in mina 11 sidor text själv så kan ni ta er vecka och göra allt själva när det är så djävla jobbigt. Sen får jag dåligt samvete för att jag tänker en så egoistisk tanke. Jag behöver lära mig att andra inte använder sina 24 timmar likadant som mig. Jag är tacksam för det också. Det kunde bli så himla jobbigt i världen då...
...
Det är ju bara det att jag har så svårt att sitta stilla. Jag har jättesvårt att göra en sak i taget. där är jag och finaste maken lika. Att vi ständigt går mot stoppet. Vi "tar vad som lossnar".
...
Det gör jag. Sen grinar jag en stund, rensar huvudet och kör på. Jag är så tacksam över att jag har min familj. Både den biologiska och den som finns i hjärtat. Att den finns där och gör mina välbehövliga pauser möjliga. Att ni fixar med hundar, ungar och fika så jag bara får vara en stund när livet är som mest.
...
Så var det i lördags. Jag och maken har gått mot stoppet så länge. Planerat för en helg med fina vänner. Bokat barnvakt och fixat hundhjälp. På lördag morgon innan vi åkte satt jag och åt frukost och grät. Tårarna bara sprutade. Trötthet, sorg....lättnad....Maken har otroligt jobbigt med mina tårar. Han förstår inte riktigt att jag är tacksam för dem. Att jag känner mig ren när jag fått böla en stund. Å i lördags bölade jag verkligen. Men sen, sen blev det bra. Vi hoppade i vår lilla bil och drog till fina vännerna i husvagnen och hade en underbar dag, kväll!
..
Jag var verkligen ledig. Allt jag skulle göra var gjort enligt plan. Papper var lämnade, möten avklarade, uppgifter inskickade. Finaste bonus har äntligen fått plats på skolan hon vill gå. Det var som att alla mina parallella processer som tagit kraft och energi fick en punkt. Helt otroligt! Det var nästan magiskt! Att få avsluta helgen med fina vänner som grattar en när man fyllt år var som bomull för en sliten L.
...
Nu är nästa process igång. En intensiv vecka står på schemat och jag har bestämt mig för att ta en dag i taget och fokusera på lunch och hemgång varje dag. För att inte bli matt av körschemat. Det är ingen idé. Jag kan ju ändå inte göra mer än en sak i taget. Till helgen ska jag vara hemma själv. Så ofattbart. Vad gör man då? Jag bara undrar..vad gör man då?
Kommentarer
Postat av: milla
När jag är helt ensam hemma brukar jag lägga in favoritmusiken i stereon och ösa riktigt högt, fuldansa och sjunga med. Fast det orkar man ju inte med en helg...
Postat av: Helene
Postat av: Helene
Ja, guud vad jag känner igen mig Lisa!! När jag äntligen får lite "lugn" kommer tårar och tankar å det är såå skönt att låta dem komma och troligtvis också väldigt behövligt för såna som du och jag som ska "PRESTERA" hela tiden och säga JA till allt!! Håller på att analysera varför jag är som jag är och ett svar jag kommit fram till är att jag alltid blivit sedd för VAD jag gjort och inte för VEM jag är... Så har jag också gjort mot mina barn innan jag kom fram till detta... men nu har jag ändrat mig mycket!
Trackback
