Mammakraft

...har jag haft stämplat i min panna sen gud vet när. Du kan, det där fixar du, du som är så smart....Att veta att jag kan och att jag uppfattas vara en smart person har hjälpt mig många gånger. Då när jag har velat ge upp eller tänkt att det inte går att lära sig. Då har jag plockat fram dessa valda sanningar om mig själv som jag matats med så länge jag kan minnas. Sen har jag bitit ihop och fixat biffen. Jag kan känna mig så grymt korkad ibland. Tänka att alla andra verkar fatta och säga så kloka saker, å så fattar jag ingenting....Fast jag vet ändå från ryggraden att jag kommer att fatta tids nog. Bara jag får lära mig på mitt sätt. Å så hittar jag sättet för att jag gjort det så många gånger. Å sen har ju andra sagt till mig att jag är smart, att jag kan.....många gånger.

....

Hur hamnade jag i detta resonemang? Jo, idag samtalade jag med en person som omnämnde en annan person som svagbegåvad, visst vet du L att denna person är svagbegåvad. Då ville jag skrika rätt ut av ilska! Vad fan är det för stämpel i pannan på en person? Vad mäter jag då och mot vem? Om jag går runt med stämpeln svagbegåvad i pannan hur ska jag då lära mig att bita ihop och hitta mitt sätt att lära mig, det är ju ingen idé för jag är ju svagbegåvad. Det är så de talar om mig, alltså behöver jag inte anstränga mig!!!! 

...

Min inställning till att ställa diagnoser för huruvida jag har förmågan att klara av skolan är tudelad. Ibland kan den hjälpa och många gånger stjälpa. Varför kan jag inte få hjälp utan diagnos? Måste jag "vara" en diagnos, eller kan jag få vara den fantastiska person jag är och få hjälp att hitta sätt som jag lär mig på??? I min klass var vi 10 elever. Det var tyst och lugnt och jag som har myror i brallan fick det lugnet jag behövde för att kunna göra saker bra. Jag undrar om jag fått stämpeln smart i skolan om jag gått i en klass med 25 elever som mina barn gör idag?  Jag är lite rädd för att jag haft fullt upp med att dansa runt och flumma för att det är mitt sätt att tackla röran. I min tyskagrupp var vi 2 elever på högstadiet. I min bok från när jag slutade nian har tyskaläraren skrivit att jag dansar runt som en fjäril. Å jag fick plats och tid att göra det. För vi rymdes. Jag fick lära mig på mitt sätt. 

...

På universitetet har jag fått lära mig på mitt sätt. Jag har kunnat stå upp, gå i klassrummet, ha med mina barn när de varit bebisar....Jag har suttit och lyssnat på hur andra har tolkat kurslitteraturen och fått koder av andra så jag kunnat knäcka fler själv och utveckla deras tankar och mina egna....

...

Jag vet att jag har svårt med tålamod och att slutföra saker. Jag gör det. Under vild protest mot mig själv. För jag har lärt mig att det är så man gör. Det har jag fått med mig hemifrån. Bit ihop, det lönar sig! Jag vet att det lönar sig för jag har bitit ihop och varenda gång har jag haft en skön känsla när jag slutfört något som jag inte velat/orkat göra klart. En wow, härligt YES! känsla! Frågan är om jag inte fått med mig det hemifrån. Om jag tyckt att jag härdat ut och kämpat och inte fått någon positiv feedback, om jag känt att andra tittar på mig och ser stämpeln "svagbegåvad". Är det då någon idé? 

...

Alla ni fina och kloka som orkat ända hit i mitt inlägg....Vi stämplar allihopa i vårt sätt att sortera upp och förstå världen. Snälla, hjälp mig att sortera bort stämplar som inte gynnar någons framtid. Jag kanske inte är en stjärna på matte, men stämpla mig inte med det då! Stämpla mig som en djävel på att bygga hojar om det är något jag är bra på..och det skulle jag inte klara om jag inte kunde överföra den teoretiska matten och fysiken i handling..kanske utan att förstå att det är just det jag gör! Lär andra att se att något som kan uppfattas som en svaghet kan vara min styrka! 

..

Kram!