Mammakraft

Jag känner en tjej som haft det tufft i livet. Idag, just nu, oförmögen att arbeta. Ingen vet om hon någonsin kommer att kunna jobba. Hon vill jobba, hon vill ha ett vanligt liv. Fast sjukdomar sätter käppar i hjulen. Utan jobb ingen inkomst. Är jag sjuk borde jag få sjukersättning. Har jag aldrig jobbat finns ingen sjukpenninggrundande inkomst och ingen arbetsgivare som går in och bidrar till sjukersättningen. Du har ingenting att vara sjukskriven ifrån. Om du då är 30 år gammal som exempel. Du har hittills på grund av många olika saker inte haft förutsättningar eller hälsan för att kunna arbeta så får du med mössan i handen varje månad gå till socialen och ansöka om försörjningsstöd. Om detta stressar dig och förvärrar din sjukdomsbild gör ingenting. Så länge ingen läkare kan säga till dig att du aldrig kommer att kunna jobba någonsin med någonting så får du ingen stadigvarande sjukersättning. Då hänvisas du att gå på ett möte med arbetsförmedlingen som säger att de inget kan göra så länge du är för sjuk för att arbetsträna. Du får inget bostadsbidrag utan någon form av ersättning, du kan inte söka skuldsanering om du inte har någon form av stadigvarande inkomst. Så systemet som ska hjälpa de som är svagast gör dem ännu svagare. Som om någon väljer att bli sjuk. Som att dessa heller aldrig vill jobba. Min vän vill jobba så det värker. Förutsättningarna för att hon kan göra det i dagsläget är omöjliga. Men med skuldsanering och trygg inkomst (om än låg) skulle öka hennes fokusmöjligheter till att ta sig till arbetsmarknaden. Men ingen kan hjälpa henne i det systemet som finns idag. Hon får fortsätta må dåligt över att hon inte har någon form av försörjning. Hon får fortsätta att gå och lämna in den gula blanketten för försörjningsstöd varje månad och redovisa sina utgifter. Hennes små skulder får ticka på och bli stora för att hon redan lever på existensminimum....

 

Det känns grymt att stå vid hennes sida och inte kunna göra annat än att säga ok. Vi ringer arbetsförmedlingen den dagen då du är stark nog för att börja jobba.

 

Det känns på något sätt orättvist att jag har en familj som skulle stötta upp om jag fick det svårt och inte kunde jobba. Det känns som värsta ynnesten att jag har en inkomstförsäkring via facket så att jag inte förlorar inkomst fast jag skulle bli sjuk. Tacksamheten är enorm för det. Samtidigt som jag nästan skäms för att jag har det så bra. Jag vita, medelklass, akademiker.....i mitt villa, vovve familjeliv.

 

Så enkelt på så många sätt. Jag har absolut kämpat för att komma dit jag är. Men jag har också haft hjälp på vägen dit. Jag har inte rest själv. Jag har fått stöd när jag gjort dåliga val. Jag har haft förebilder och peppning hela vägen. Aldrig ensam. Aldrig rädd. Klart att det är lätt att vara klok när jag är mätt, har tak över huvudet och inte behöver vara rädd för att någon ska skada mig. Klart att jag kan säga då, från min fina soffa att det bara är att skärpa sig och bita ihop. Jag har ju fått lära mig att det lönar sig att göra det. Men när du bitit ihop i hela ditt liv så behöver du få lite vila. Lära dig att slappna av och våga ta små steg framåt. När du redan haft motvind i stora delar av ditt liv så kan du behöva lite vindstilla. Jag säger inte att du behöver medvind, men vindstilla....en liten stund. Så du kan andas och ladda kraft...