Mammakraft

som i SLÄKTEN. Dessa personer som du inte fått välja och som finns i ditt liv trots allt. När jag var yngre kunde jag ibland tänka att släkten är värst. Sådär när de lade sig i varandras liv och tjatade och gnällde. Kom med knäppa presenter och frågade pinsamma saker inför helt fel personer. Halva min släkt är dessutom finnar. När finnar pratar svenska så blir det pinsamt värre ibland. Idag är jag tacksam över att jag har en familj och en släkt. Jag är tacksam över att jag vet varifrån jag kommer och varför min väg  ibland ser ut som den gör. Jag är tacksam över modiga släktningar som flyttat till ett annat land och lärt sig ett nytt språk, trots de svårigheter och skillnader som finns mellan svenskan och finskan. Jag är tacksam över deras rakhet och över att de vågar fråga när de inte förstått. Sen finns ju saker som jag är glad över att jag fått upp ögonen för att jag inte tycker att det är OK, eller ens lämpligt på något sätt. Att jag är medveten om det beteendet och kan välja att göra på ett annat sätt. Jag är nog mest tacksam över mina kusiner. Närmare 50 i antalet i första ledet. Mina vänner från förr och nu. Ni som vet det mesta om mig och ändå tycker om mig. Ni som kan säga till även om det är pinsamt för att det är så man gör i vår släkt. Galet. Underbart. Släkten kan absolut vara värst. Men jag vet, att vad som än händer mig så kommer ni att ställa upp där bakom mig. Svära en lång ramsa om att jag skulle gjort på ett annat sätt. Att det är klart det går åt helvete ibland när man är som jag är, och att jag borde förstått bättre. Sen skulle ni klappa mig på kinden, borsta bort lite skit, räcka mig något att äta, torka mina tårar och säga att det är tur att jag finns. Jag vet att det är så. Jag behöver inte testa. För min släkt är galen och älskar varandra, hur galna vi än må vara!