Mammakraft

....det är som att jag åker i en bubbla och väntar på att den dåliga deckaren ska ta slut och att jag ska få skratta åt hur konstigt det var. Det är inte så. Jag kommer inte kunna kliva utanför bubblan. Jag ringde dig fin idag. Jag ville att du skulle svara och att jag skulle få säga att det går hemska hemska rykten. Du svarade inte. Signalerna gick fram...Många signaler gick fram...och du kunde inte svara mig. Det gör ont. Det gör så ont.

Att få bli en viktig vuxen i ett barns liv är det finaste uppdraget jag har fått. Både för de jag burit under mitt bröst och som vuxit i min mage och för de som kommit in i vårt liv med buller i bång och vuxit i våra hjärtan.

När jag fått stå vid sidan och försöka lappa och laga, blåsa och bygga...Med andan i halsen vågat släppa taget och kikat på hur det ska gå. Hopp och förtvivan. För två veckor sedan så träffade jag vår älskade M. Det  har varit lite darrigt. Hur ska det gå? Jag var varm i hjärtat när jag följde dig hem. Det kändes så mycket bättre än på länge. Idag fylldes min mobil av mängder av meddelanden och missade samtal. Mitt i allt kommer ett uppslag från tidningen upp som en länk i ett meddelande. MORD, och så en bild på din lägenhet. PANIK. Jag ville springa och skrika. Mitt i ett möte. Så gör man inte. Så jag gjorde inte det. Men innombords skrek jag. Jag sprang...Å när jag fick bekräftat att det var sant. Då brast det. Jag vet inte hur jag tog mig hem.

Det känns så märkligt. Speciellt att dina syskon bor så långt borta så jag inte kan krama om dem. Jag känner mig så liten och maktlös. Å en bottenlös sorg. Å så många frågor om vad tusan som kan ha hänt dig i helgen. Hur hade det varit om jag tjatat till mig påskhäng som var min plan? Hade deckaren inte spelats upp då?

Jag vet inte. Å det kan inte bli på något annat sätt nu. Acceptera. Smärta.