Funderingar...
..de senaste veckorna har jag haft huvudet fullt med tankar att lyfta på bloggen, men inte haft orken att få ut det fårn huvudet till tangenterna.
Är i en slutföra. Sätta punkt. börja om fas. Jag har sådana faser..Faser då jag startar upp och påbörjar olika projekt som jag slutför till 85%. Sen kommer ångestfasen där jag tänker vad tusan gör jag, varför gör jag detta. Behöver jag slutföra? Jobbigt jobbigt. Jag gör 10% till. Svär och biter ihop...och tänker att nej, nu får det vara....Men de sista 5% som jag inte gjort äter upp mig och dränerar mig på energi. Så då kommer en tid då jag inte får något gjort och som jag känner mig omotiverad och försöker hitta orsaker till varför jag inte ska bry mig i det som tar energi. Sen kommer jag till denna slutföra fas. När jag tar tjuren vid hornen och struntar i att jag inte hade tänkt slutföra, när jag gör det där sista, det jag inte skulle göra, men gör ändå. Når målet som jag inte egentligen vet varför jag satte upp. Jag vet att när jag får feedback på att det är klart, då kommer jag in i en ny uppstartsfas. Då är det kraft och energi som flödar igen!
Jag är lite tacksam över att jag inte var i den fasen för någon vecka sedan. För då hade jag startat upp fler projekt som jag kanske inte egentligen ser syftet med, utan som mer blir ett tidsfördriv som jag egentligen inte behöver. För jag behöver inte fler tidsfördriv.
...
Typiskt för fasen som jag är i nu är rensning. Jag rensar lådor, pärmar, sorterar och fixar. Tror huset har lättat flera kilo den senaste veckan. Tror pappersåtervinningen fått en extra tung vecka! :)
När jag rensar och sorterar så går jag i minnenas allé. Det är både härligt och förfärligt. Det sätter igång processer och känslor. Ett brett känslospektrum.
...
JDet påminner mig om vad och vilka som är viktiga för mig i livet. Vilka som präglat mig på gott och ont. Vad jag gjort bra och mindre bra. Det är en fas som tar energi. Som ger energi.
...
Att jag dragit på mig en förkylning just nu är inte konstigt. En tid av hög stress och press och som nu börjar landa. Jag känner mig harmonisk och lugn efter att ha känt pressen. Då kommer infektionerna som ett brev på posten. Så nu lyssnar jag på kroppen. Dricker te och sover! Å däremellan har jag rensat, fixat och skrattat åt gammalt. Gjort djupdykningar i fotoarkivet och klurat på kreativa lösningar och tagit beslut om att skicka vidare saker som inte längre fyller en funktion i mitt liv.
...
Nu laddar jag för nystarter....känns spännande och inspirerande.....så...snart ska jag försöka formulera det kaos av tankar som snurrat i min glob!
Kram alla fina och kloka!
Hotelldöden....
kan vara nyttigt ibland. Att känna att jag har tid att tänka. Å så får jag skratta lite för mig själv för jag kommer på mig själv med att göra som maken. Slå igång TV:n bara för att ha sällskap. Idag råkade jag med lyckostycket att se sommarpratarna. Ett program som gör mig varm i hjärtat och som startar processer i mig.
Nu startade Torka aldrig tårar utan handskar.....en bra dag att vara på hotell på!
Hej hå, luden tå....
Nu är det tågtid igen! Så underbart härligt att veta att jag får sova i egen säng i natt och vakna i eget hus i morgon!
Jag har haft två härliga arbetsdagar på vift. Fått hänga med härliga personer och nu, njuta av att få komma hem igen!
På tåget har jag hunnit pratande en kvinna från Burundi. Hon håller på att ta körkort och är glad över att få jobba på äldreboende och läsa till undersköterska på komvux. Hennes man har precis tagit busskort och ska ha tre veckors praktik och sedan ska han få börja jobba på riktigt. Glädjen runt kvinnan när hon berättar smittar av sig. Jag blir glad av att höra henne berätta om sin familj och resan till Sverige, och synen på malmfälten som möjligheternas arena!
När jag pratar med henne blir min hemlängtan obetydlig. Malmberget Burundi är en ofattbar bit att frakta sig. Att frakta sig är en sak, en annan att inte kunna åka hem igen. Det är hemlängtan... Eller förmågan att finna ett hem där jag befinner mig. Kanske skulle träna på att känna att mitt hem är var jag lägger min hatt.....
Kram alla fina!
Mellan stolarna....
Efterom jag är en nyfiken person som är i ett ständigt lärande av trial and error så stöter jag på många olika samhällsfenomen. Debatten om Försäkringskassan är förlegad, men ständigt aktuell.
Jag känner en tjej som haft det tufft i livet. Idag, just nu, oförmögen att arbeta. Ingen vet om hon någonsin kommer att kunna jobba. Hon vill jobba, hon vill ha ett vanligt liv. Fast sjukdomar sätter käppar i hjulen. Utan jobb ingen inkomst. Är jag sjuk borde jag få sjukersättning. Har jag aldrig jobbat finns ingen sjukpenninggrundande inkomst och ingen arbetsgivare som går in och bidrar till sjukersättningen. Du har ingenting att vara sjukskriven ifrån. Om du då är 30 år gammal som exempel. Du har hittills på grund av många olika saker inte haft förutsättningar eller hälsan för att kunna arbeta så får du med mössan i handen varje månad gå till socialen och ansöka om försörjningsstöd. Om detta stressar dig och förvärrar din sjukdomsbild gör ingenting. Så länge ingen läkare kan säga till dig att du aldrig kommer att kunna jobba någonsin med någonting så får du ingen stadigvarande sjukersättning. Då hänvisas du att gå på ett möte med arbetsförmedlingen som säger att de inget kan göra så länge du är för sjuk för att arbetsträna. Du får inget bostadsbidrag utan någon form av ersättning, du kan inte söka skuldsanering om du inte har någon form av stadigvarande inkomst. Så systemet som ska hjälpa de som är svagast gör dem ännu svagare. Som om någon väljer att bli sjuk. Som att dessa heller aldrig vill jobba. Min vän vill jobba så det värker. Förutsättningarna för att hon kan göra det i dagsläget är omöjliga. Men med skuldsanering och trygg inkomst (om än låg) skulle öka hennes fokusmöjligheter till att ta sig till arbetsmarknaden. Men ingen kan hjälpa henne i det systemet som finns idag. Hon får fortsätta må dåligt över att hon inte har någon form av försörjning. Hon får fortsätta att gå och lämna in den gula blanketten för försörjningsstöd varje månad och redovisa sina utgifter. Hennes små skulder får ticka på och bli stora för att hon redan lever på existensminimum....
Det känns grymt att stå vid hennes sida och inte kunna göra annat än att säga ok. Vi ringer arbetsförmedlingen den dagen då du är stark nog för att börja jobba.
Det känns på något sätt orättvist att jag har en familj som skulle stötta upp om jag fick det svårt och inte kunde jobba. Det känns som värsta ynnesten att jag har en inkomstförsäkring via facket så att jag inte förlorar inkomst fast jag skulle bli sjuk. Tacksamheten är enorm för det. Samtidigt som jag nästan skäms för att jag har det så bra. Jag vita, medelklass, akademiker.....i mitt villa, vovve familjeliv.
Så enkelt på så många sätt. Jag har absolut kämpat för att komma dit jag är. Men jag har också haft hjälp på vägen dit. Jag har inte rest själv. Jag har fått stöd när jag gjort dåliga val. Jag har haft förebilder och peppning hela vägen. Aldrig ensam. Aldrig rädd. Klart att det är lätt att vara klok när jag är mätt, har tak över huvudet och inte behöver vara rädd för att någon ska skada mig. Klart att jag kan säga då, från min fina soffa att det bara är att skärpa sig och bita ihop. Jag har ju fått lära mig att det lönar sig att göra det. Men när du bitit ihop i hela ditt liv så behöver du få lite vila. Lära dig att slappna av och våga ta små steg framåt. När du redan haft motvind i stora delar av ditt liv så kan du behöva lite vindstilla. Jag säger inte att du behöver medvind, men vindstilla....en liten stund. Så du kan andas och ladda kraft...
Skön helg!
Känns äntligen som att jag är hyfsat i lkapp med livet! En sköööön känsla efter en intensiv tid i farten! Idag har jag kört pass på Sensia på morgonen, sen hängt med finaste kusinbarnen och familjen. Hunnit fixa lite här hemma. Men mest bara varit så himla skönt!
...
I morgon blir det häng med fina kusinungar igen. Sen blir det bio med Midi, Moster, Bonus och Kusinunge. Ska bli kul att se modig!
Tentadags!
Helt otroligt vad konstigt det känns att gå att skriva en salstenta. Det har jag inte gjort sedan 2008 när jag läste familjerätt! Något i mig säger att tenta kanske inte är det rätta sättet att lära sig på, inte så det fastnar i alla fall. Vissa ämnen är dock svårare att göra en kunskapskoll på om inte tentan fanns!
...
Idag är det jobb och plugg på mitt schema. I morgon har jag en semesterdag för att skriva tentan. Det lär inte ta så lång tid. Det är typ 6 frågor att svara på. Jag slipper svara på två frågor eftersom jag pluggat tidigare. Nästa kurs får jag tillgodoräkna mig helt. Skönt. Sedan kommer jag slippa göra moment under resans gång så det är ingen termin som jag behöver plugga heltid. Det känns hiskeligt underbart!
..
Idag står även tvätta, städa och köra pass på mitt schema. Det var gigantiska tvättberget Bertil som jag möttes av när jag kom hem igår. Kan liiite bero på att tonåringar har en tendens att samla allt i sitt rum istället för att lägga det i tvättkorgen. Då ska tilläggas att vi har två tvättkorgar, en på varje plan. En nära var vi duschar och en på toaletten på övre plan. Nåväl. Jag tror att det kommer ge sig. Att en ny rutin kommer in. Annars får jag fundera ut en ny rutin!
..
När det gäller tonåringar och tvätt. Hur kommer det sig att en kofta som de har haft på sig vid ett tillfälle ska tvättas? Hur kommer det sig att deras jeans är så smutsiga så de behöver tvättas efter 1 dags användning? Jag fattar inte!!! Mina jeans kan jag använda läääänge innan jag tvättar dem. Jag hänger upp dem på en krok när jag har andra kläder på mig och använder dem igen en annan dag. Mina jeans håller länge och blir inte söndertvättade. Kan vara så att jag luktar illa eftersom underkläder, strumpor och linnen är det jag byter varje dag. Det som är överst kan jag använda lite nu och då innan jag tvättar det. Eller så är det för att jag är en annan generation. Vad vet jag!
...
Det jag har stenkoll på är att tvättstugan är översvämmad och att jag är glad över att jag kan jobba hemifrån idag!
Kram alla fina och kloka!
Prislapp på hemlängtan
Börjar känna mig lite tjatig om detta med hemlängtan, men då det är en känsla som berör mig så kan jag inte låta bli ;).
Då jag ränner i malmfälten där gruvdriften drar ner hus i gropen och hur det påverkar orterna så är det svårt att inte tänka hemlängtan. Hur känns det att lämna huset som man bott i länge? Visst du får ett nytt hus och ekonomiskt kan det vara en vinst. Hur mycket är hemlängtan värt? Slutar vuxna utflugna barn längta hem när huset är i gropen? Hur mycket är det värt för malmfälten att ambassadörer på andra orter har hemlängtan?
Maken brukar rynka bekymmersrynkan när jag snackar hemlängtan. Sån där hemlängtan så hjärtat gråter och kroppen skriker ta mig hem!!! Jag trivs där vi bor. Jag älskar vårt hem, men hemlängtan är till stället där barndomen tillbringades. Det är där jag vet var stigarna går och var L med bakvänt S står att läsa inristat i källarväggens gula färg.
Blotta tanken på att mitt barndomshem skulle försvinna i en grop, att stigarna jag lekt efter skulle försvinna....det får tårarna att bränna bakom ögonlocken. Skulle jag kunna bli hel igen efter en jobbig tid om jag inte kunde åka hem och landa? Skulle hemlängtan avta eller försvinna? Skulle jag förbanna eller kunna förlåta att det skett??
Hur hög är prislappen på hemlängtan? Å vem har råd att betala?
