Mammakraft

Jag vet inte om det är mina känselspröt som är ute på vift, eller om det är massor av barn och ungdomar som behöver trygga familjehem.
Man känner att man vill ta in varenda unge i ens famn. Fast det går ju inte. En enda familj kan ju inte rädda alla, då behöver vi räddas. Men visst känns det i hjärtat att veta att barn far illa och att man inte har möjlighet att hjälpa dem.
Jag hoppas att fler tar chansen att hjälpa.Att finnas där för en fantastisk unge till!
Vi har haft flera fantastiska ungar till låns. Å vi har en helt fantastisk unge som vi fått förmånen att låna på heltid och en som vi får hänga med varannan helg. Vår familj vore inte hel utan dem. Självklara familjemedlemmar!
Den största rädslan jag har som familjehemsmamma är att inte få vara en del av deras liv hela livet. Att de, när vår roll i deras uppväxt är över, väljer bort oss. För det kan de göra. Jag vill ju vara en viktig del i deras liv för alltid. Jag vill vara där när de gifter sig, när de får barn, när de tar examen.. När de fyller 40 år. Alltid. De har var och en en plats i mitt hjärta som mina biobarn. En plats som alltid kommer att vara deras. Jag har en plats för L som var den första bonusen. Nu är han snart 18 år och en fin ung man! N, som var den första som "bodde " med oss kommer alltid vara "first cut is the deepest". S&L är syskonen som alltid kommer vara hjältar i mitt hjärta. D&H med familj har en självklar plats, liksom N&N som aldrig kommer slippa oss! Skulle vi ge upp där skulle våra biobarn gå i taket.... D, vår bonde. Så fantastisk unge....å så nu. J. Ytterligare en fantastisk unge. Vad vore vi utan dig? Älskade älskade fining!
Man blir så varm och glad när man tänker på de som vi fått möta so far. Jag önskar alla barn att få växa upp med trygga vuxna. Jag är tacksam över att vi fått förmånen att ställa upp när det har brustit i föräldraförmågan där hemma. Det är en ynnest. En stor ynnest. Som fler borde unna sig!
Gör det. Man behöver inte vara bäst, att vara räcker! Att ha förmågan att ge kärlek och härda ut! För kan man lära dessa ungar att vänta ut några stormar och dansa i regnet....då har man gjort nått fantastiskt!
Kram alla fina och kloka!

I morse fick jag ett samtal från en jag tycker mycket om. Han har fått erfara det värsta tänkbara, han har förlorat ett barn. Det var som att någon satte in en kniv i mitt hjärta och vred om. Att förlora ett barn. Att leva utan en del av sitt hjärta, är det verkligen möjligt?
...
Visst vet jag att det är möjligt. Klart att man kan leva vidare. Vilken styrka det kräver! Har man den styrkan? Hoppas att jag aldrig behöver erfara det. Hoppas och ber för att ingen ska behöva erfara det. Tänker bara på hur hårt min pappas död tog på farmor. Hur hårt S död tog på "mommo". Det var som att livet inte räckte till längre. Som att glappet blev för stort.
...
Livet är så skört. Lyckan är så förgänglig. Men hur gör man för att visa de som är kvar i livet att de är lika viktiga. Att man vill leva och glädjas för dem som är kvar. För någonstans är det ju så, att man ska glädjas åt det som är kvar. Hur klarar man det i en bedövande sorg? Hur går man till jobbet i en bedövande sorg?
...
Jag minns hur konstigt det var att min pappa var borta. Hur jag stod utanför dörren till fåren som ändå behövde mat och sa högt för mig själv att pappa var död. Som att jag skulle övertala mig själv om att så var fallet. Jag vet att jag flera veckor efter att han lämnat oss ännu var i skolan och tänkte att jag skulle fråga honom om något när jag kom hem igen. Sen kom smärtan och tårarna. Det var omöjligt.
...
När det handlar om ett vuxet barn måste det också vara så. Att man väntar att han ska komma förbi. Att han ska ringa. Å så gör han inte det mer. Så ofattbart. Så ofattbart....
...
Vad kan man säga? När orden känns så futtiga. När man är för långt borta för en kram. För det är kramen jag tyckte lindrade bäst. Kramen och den tysta gemenskapen. Den där jag finns här fast jag inte vet vad jag ska göra. Det är jag tacksam över att jag fick av mina nära när jag förlorade min pappa.
...
Sorg går inte att mäta. Tårar tar aldrig slut. Men man lär sig att storleken har ingen betydelse och man kommer att le igen. Det var trösterikt för mig då. Där i tveksamhetens tid, där i frågornas land...
....
Inlägget blir lika förvirrat som mitt huvud är just nu. Mina tankar är hos min vän med familj. Jag skickar all styrka och värme jag har till dem...
Ofattbart...

Idag fyller tydligast guns'n'roses sångaren Axl Rose 50 år. Herre min je! Men iofs så inser man att man själv inte är så purung när någon frågar och så svarar manick inser att det man tyckte var nyss var 15 år sedan!
...
Insåg i min förvirring och stress så insåg jag att det är 11 år sedan jag och finaste maken började dejta! 11 år sedan, ja, det är ju helt otroligt! Fasen vad tiden går! Och vilken tur att man själv inte blir äldre, bara snyggare! (å att maken också blivit det!)
...
Nu är jag åter i Kiruna för tre arbetsdagar. Tåget var inställt i morse och buss blev alternativet. Att åka buss till Kiruna är en pers. Men det går. Allting är relativt. I morgon ska jag ner i gruvan och jobba! Inte nu bryta malm, men få träffa dem som gör det och få jobba med dem! Kul! Ser fram emot det!
...
Något som absolut inte är kul är denna hemska händelse i Göteborg där en 10 årig flicka har skurits i halsen utanför skolan av en okänd man. Vart är världen påväg? Hu, vad skulle man göra som förälder om ens barn skulle bli utsatt för ett sådant brott på skolan. Var försvinner tryggheten för barnen då???? Hu. Jag skickar varma tankar till flickan och hennes familj. Å är tacksam över att hon mest troligt överlever. Sen börjar nästa resa, att våga leva ett normalt liv igen. Att våga vardag. Tänk att man kan bli knivskuren i skolan i Sverige 2012. I fredstid. Absurt.