Mammakraft

det är som att jag varit ordlös.....eller att orden flödat så rikt i samtalform och i möten så jag inte riktigt hunnit med att reflektera över livets små förunderligheter för mig själv. Egentid. Ett både härligt och förfärligt ord. Beroende på vem du frågar förstås!

...

Jag behöver egentid! Alltså inte tid borta ifrån mitt hem och min familj, men en liten stund om dagen och få  vara bara jag i mina tankar. Den kan jag få i duschen, eller på hundpromenaden...i soffan med mina ungar.......den kan jag få var som helst när jag tar vara på tillfället. När jag är mindfull och inte har mind full.Jag har inte unnat mig själv att ta ut sådan tid. Jag har varit påväg och påväg och jag ska bara och sen. Jag har längtat efter saker i framtiden och glömt att se skönheten i nuet.

...

För att bryta en sådan ond spiral gäller det att ta tjuren vid hornen. Att komma till görat som jag och min kloka kollega brukar säga. Idag har jag kommit till görat. Jag har greppat tjuren vid hornen och drivit mig själv till att ta mig in i surdegarna och röra om. Det ger resultat. Det ger kraft och hopp. Mest av allt ger de mig möjlighet att vara mindfull!

...

När jag kom hem från jobbet efter 18 idag så tänkte jag lägga mig ner och dö. Jag tänkte att jag orkar inte skriva ett ord till, jag orkar inte göra det jag lovat att jag ska göra till i morgon, och jag orkar absolut inte göra det jag behöver ha klart till på måndag morgon. Men, jag tänkte att det är bara att bita ihop, att göra det som behöver göras och nu är det till i morgon klart och jag är på god väg med det som ska lämnas in på måndag. Visst kan det bli kompletteringar. Det är ok. Huvudsaken är att jag gjort det jag behöver göra innan helgen så jag kan njuta av ledig tid. För om det är något jag behöver efter några intensiva plugg, jobb och frivilligt samhällsarbetande så är det just ledig tid utan alla måsten.

...

Så  jag laddar för det nu. För att färdigställa saker i morgon och för att ta mig hela vägen in i mål innan helgen i det som är kvar att göra. Sen, sen är det njuuuuuta!

i måndags hade jag utvecklingssamtal med min chef. När ens chef är coach så sätter det såklart igång processer i en. Utvecklingssamtal är jobbigt. Speciellt när jag är trött av lite sömn och sjuka ungar. Sådär JAG VILL FÖRFAAAN BARA AVVECKLA, absolut inte UTVECKLAS!!!!

Jag har världens bästa chefer ändå.....Å en coach får mig att känna mig pigg och bra och att jag vill utvecklas ändå..fast jag trodde att jag inte ville, eller så försökte den trötta delen av min hjärna säga nej du vill INGET!

...

Jag har ett jobb och en jobbsituation som jag gillar. Även om det är resor och periodvis massor så känner jag ändå att jag har makten att bestämma. Att jag kan påverka mina arbetsdagar och använda kraft när jag har den och samla kraft när jag behöver det. Denna vecka behöver jag ladda. Då gör jag det. Laddar och gasar på slutet.

...

Var vill jag vara om 5 år? Jag vill göra det jag gör idag....jag vill fortfarande ha möjlighet att inte jobba på sommaren, på sportlov, höstlov, påsklov. Då vill jag vara mamma! Jag vill ha bra betalt för min arbetstid så att jag inte behöver göra så många timmar! Jag vill hinna lyssna på mina fina killar ( å tjejer också såklart). Jag vill hinna fundera med mina kompisar och pussa på min man. Jag vill strosa med mina hundar i vårsolen och dricka en kopp kaffe på trappan....Jag vill köra pass och inspirera.. Å jag vill fortfarande skratta mycket! Jag vill hjälpa fler personer att nå ett bättre liv....För att nå dit ska jag fortsätta plugga, vara nyfiken..Jag ska göra saker good-enough...och glänsa när jag tror att det är värt det.

...

Hoffa..ni ska bara veta vilken torktumlare jag har i huvudet just nu! Men det kommer bli bra! Jag ska bara ;)

 

En FB status ( I en något nedkortat version) som snurrar i min glob just nu....

"Har du någonsin frågat dig själv varför du gör det du gör? Varför tror du vad du tror på, varför arbetar du med det du arbetar, varför bor du som du bor etc.? Tänk om du har fel. Jag säger inte att det är fel men tänk om du har bestämt dig för något du tror är bra men det kanske inte är det. Tänk om du skulle ha fel.

Låt säga att du och jag träffas om fem år. Vi träffas helt plötsligt ute på stan och jag frågar dig:
1. Vad gör du annorlunda idag jämfört med för fem år sedan.
2. Vad är det du gör idag som du även gjorde då?
3. Om vi träffas om ytterligare 5 år, vad är det för skillnad i ditt liv då jämfört med hur du har det idag?.

För att komma till en förändring så måste du antingen börja med något eller sluta med något. Om du inte börjar eller slutar med något så kommer det inte ske någon förändring. Du har alltid 100 % ansvar för ditt liv. Om du lägger några av dessa procent hos någon annan så är du offer för omständigheterna. Det kan vara när vi skyller på allt och alla. Det fungerar inte. Vi har alltid och kommer alltid ha 100 % ansvar för vårt eget liv.

Så vad skall du nu svara på frågorna och utifrån det hur skall du rensa i röran för att komma dit? Jag vet att du kommer lyckas för om du kan läsa detta så lever du och lever du kan du alltid ta 100 % ansvar för ditt liv.

Gå ut i livet och ta ansvar för det som händer dig. Bli mer medveten om hur du kan påverka dina resultat. Låt aldrig någon trampa på dig och ge aldrig aldrig aldrig upp."

Idag var jag på skolan där vi gjorde en narrativ-övning. Ett av ämnena vi skulle intervjua om var vilken typ av socialt arbete vi skulle vilja utföra i framtiden. Jag är på det klara med att jag vill jobba hands on. Jag vill vara nära nära individer och grupper i utsatta situationer och inte bli en myndighet som bestämmer över andra. Hur tänker jag då? Ja, som socialsekreterare så sitter jag på en otrolig makt. Jag vill inte ha den makten, eftersom jag vet att den makten skapar en maktbalans som gör arbetet till ett omöjligt uppdrag. Jag vill kunna stötta, peppa, fråga och ge lättare kickar i baken på folk.

Inte bestämma över dem! Jag vill förmå människor att fatta kloka beslut och känna att det är hos dem makten till livet finns. Tyvärr är det så att många som möter socalarbetare känner sig besvikna, inte lyssnade till eller tvångsstyrda av soc. Då blir soc dåligt, fast personerna som gör jobbet är fantastiska personer. De får bara inte en chans att visa det, eftersom titeln socialsekreterare sätter käppar i hjulet för arbetet.

Så tacksam över att få vara frivillig samhällsarbetare är jag! Tacksam över att kunna krama om både mammor och barn som inte har det så enkelt idag. Men jag tror på förmågan hos dessa kraftfulla människor!

han är nu 5 år mitt lilla skrot. En underbar 5 åring som tar livet på ett sätt som jag många gånger önskar att jag kunde ta det på. Han är en herre som vet vad han vill och kan skrika för att få sin vilja igenom, samtidigt som han är den charmigaste och kramigaste personen på jorden.

Jag önskar, jag önskar att jag varit den mamma jag fått möjlighet att formas till när Maxi föddes.....För Mini, har får både det bästa och det värsta från mig. Men jag tror, jag kan nästan vara säker på, att det är till honom vi är de bästa föräldrarna. Vi har gjort så mycket galet, trott på så många råd...lärt oss och kunnat göra om. Det är som att nummer tre är när vi landat och kan och känner. Visst gör vi fel och misstag. Fast på en annan nivå. Jag vet att vi kommer få på moppo från alla våra barn, hur tänkte ni, vad fan gjorde ni så för? Ni är ju helt väck och pucko. Jag vet. Vi är det. Vi försöker bli bättre varje dag. Jag vill i min villfarelse leva i tron att vi blir klokare, att vi blir bättre. Good-enough. Varje dag sen jag fick veta att jag skulle bli mamma har jag gjort mitt yttersta för att vara en bra mamma. Det är det det handlar om att lära av misstag. Jag har varit helt ok hela tiden, uppgraderats till en bättre version förstås. Jag kommer försöka uppgradera hela livet och är tacksam över mina mirakel som hjälper mig att lära mig mer om mig själv och hur jag kan bli bättre. Jag är så tacksam, även om tiden går alldeles för fort och min bebis som nyss var ett litet rött knyte, helt plötsligt är en stor kille.....

känner jag mig just nu...i ambivalensen mellan att ha en kaka och äta den....få nya och så är de slut. Att vara superlycklig och på gränsen till deprimerad som han är och menar att kakätning är mentalt dränerande....

När jag kom hem från mitt jobb som jag tycker mycket om så kände jag mig helt dränerad på energi. Som att någon riktat en dammsugare mot min skalle och sugit ut allt som fanns i energi väg. Försökte sitta upp och göra läxa med midi. Sen var det soffan som gällde. I två timmar.....helt slut. Tur att jag har världens bästa make som fixar middag och världens bästa lillasyster som hänger med på prommis med hundarna så jag kunde svänga av och vara med positiva brudar och ladda batterierna. Det behövdes. Verkligen!

Jag behöver energi just nu. Ska försöka ladda i morgon. Inte jobba, plugga och köra pass på Sensia...och så föräldramöte på det då. Det blir nog bra. Jag bestämmer mig för det.

I morgon ska jag ha energi! Kram alla fina!

 

alla har vi väl ett tangentbord i kroppen med knappar som fyller olika funktion. Så vill jag se det. Med åren har jag lärt mig att hitta knapp efter knapp och förstår bättre och bättre vilken funktion just de knapparna fyller. Tycker jag att funktionen är undermålig eller onödig så gör jag det jag orkar och kan för att programmera om. Det kan ta tid att programmera om, ibland blir det till och med error..men bara att vara medveten om knapparnas funktion känns som ett steg framåt!

En knapp som genast får mig att bli galen är den "jag är nog sjuk", "alla andra har det så enkelt, det är bara jag som har det svårt..." GNÄLL säger den knappen mig och jag blir genast en person som jag inte vill vara. Hu, vad jag försöker undvika att bli galen...bita mig i läppen, försöka låta bli att gå in i en diskussion. Det är skitsvårt.

Jag har så svårt att fixa ursäkter av människor mot att börja må bättre. Nej, L, det har inte med att jag inte äter ordentligt att göra att jag ingenting orkar är grinfärdig och tycker att allt är trist. Jag har ju trots allt ätit en hårdbrömacka och en måltidsersättning sedan jag klev upp ur sängen 06:30. Nej, det har inte att göra med att jag inte rör på mig och att jag äter onyttigt att jag inte ser ut som jag vill se ut. Det är genetiskt. Nej, det är inte för att jag inte pluggat som jag inte klarade tentan, det är för att jag...osv...HU.....jag kämpar tappert för att omprogrammera mitt tangentbord så att detta inte tar min energi. Å för att bli bättre på att coacha i djungeln av ursäkter för att få fortsätta tycka synd om sig själv....

Jag gör en massa tokiga saker...som i jul när jag tryckt i mig alldeles för mycket fika och godis. Men jag kan i allafall säga att jag vet om att jag gjort det och att det kan vara en anledning till att mina byxor känns trånga. Det skulle inte kännas OK att säga att jag inte kan förstå hur det kommer sig.....Att det måste vara vätska i kroppen som kommit dit av någon anledning. Stå för det du gör och ta konsekvenserna av ditt handlande! Vill jag må bättre, ändra på saker! Vill jag inte det, då så...fortsätt som jag gjort hittills och håll snattran!

Hu..nu fick jag lite utlopp för min frustration. Strax ska jag dra mitt strå till stacken för mitt frosseri i jul med en skön promenad med mina doggar!

Kram alla fina och kloka!

 

...så har det låtit här hemma hos mig idag.....Midi som inte vill gå i skolan efter jullovet. Å han har ju JÄTTE LÄNGE kvar att att gå i skolan...SUCK...och han MÅSTE lära sig en massa nya saker SUCK....

Annat är det med mamman i detta lilla eller faktiskt numer stora hus....Jag förklarade att jag först gått i förskola och sedan i grundskola och sedan gymnasiet och därefter i massa massa år på universitetet och att jag nog mest troligt aldrig kommer sluta gå i skolan eftersom jag hela tiden inser att det finns så mycket som jag behöver bli så mycket bättre på och så mycket klokare om.....

Jag är lyckligt lottad och omgiven av människor som ger mig tillfälle att lära mig att göra om och göra rätt...

När jag gick på gymnasiet så var jag såklart inte lika korkad som jag är nu. För när jag var tonåring så visste jag ju precis hur allt funkade. Hur dum var jag inte som började läsa och förstå att jag inte förstått!

För ett år sedan hoppades jag på detta:

•   mycket träning,
•   Och god mat!
•   På stughäng med fina vänner och familj!
•   På vårsolen på påsken och många fiskar på pimpelkroken!
•   Jag hoppas på reunion med mina coachkollegor och spännande utmaningar i arbetslivet...
•   Jag ser fram emot en långledig sommar och lata dagar på stranden!
•   En utlandsresa vore inte helt fel!
•   Jag ser fram emot vårruset och tjejmilen och häng med fina tjejer!
•   Längtar till finska föreningens reunion till Kivijärviloppet och tills finaste J tar körkort!
•   Ser fram emot hösten då stora lillasyster flyttar in....

Det kan inte bli annat än helt underbart 2012!

 

Med facit i hand kan jag säga att det jag kunde påverka blev möjligt!

2012 var året då vi fick en inredd övervåning, ny panel på hela huset, färg på hela huset, plattsättning på framsidan och icket att förglömma en toadörr i källaren! Det känns som att 2013, bara för det kommer bli ett lugnare år både arbetsbelastningsmässigt och ekonomiskt vad gäller hemmafronten! 2012 var året nästan helt utan soffa, och vilken känsla som kommer när en ny soffa införskaffas och vi åter kan dra soffsovningar till filmer!

Det var året då ungarna fyllde 4,6 och 8 och finaste Midi började 6 års och lämnade förskoletiden bakom sig. Det var också året då Maxi började läsa riktigt bra och vågade utmana sig själv i sådan grad att han sov över med morbror i husvagnen och var konferencier på luciafesten på skolan. Det var året då en 17 åring flyttade ut, en 16 åring flyttade in och flera av barnen som bott hos oss tidigare började hänga här igen och höra av sig ofta. Det var också året då fina stora lillasyster flyttade in och började gymnasiet i stan.Det var året då hundarna blev huggormsbitna och skräcken som kommer med rädslan att förlora fyrbenta familjemedlemmar var ett faktum. Tack lyckliga stjärna för att det gick bra den gången!

På våren njöt vi av fiske och skoterkörning i stugan, det blev en resa till Turkiet som var välbehövlig, det blev också stughäng med fina barn! Det blev också en resa till Göteborg och återseende av fina coachkollegan M och den andra fina coachkollegam träffade jag på tjejmilen som också genomfördes 2012! Jag och maken besökte trädhotellet i Harads och fick en fantastisk vistelse där. Verkligen en dag att plocka fram då livet känns orättvist! (Orättvist är för övrigt ett flitigt använt ord av vår Mini som tycker att allt som inte ger honom fördelar är just orättvist!)

Det var en tuff vår med mycket jobb som blev ännu mer jobb då kollegan drabbades av en ofattbar sorg. Den vägdes upp med en underbar ledig sommar och en lättare höst. Från november 2012 jobbar jag halvtid och studerar halvtid.  Jag fortsatte ta steg mot mitt mål i livet genom att påbörja socionomprogrammet på distans. Det är en ynnest att få studera som vuxen, och en skatt med nya fina vänner för livet. Jag är så glad över den nya utmaningen och för allt som kommer med det.  Det var också hösten som jag lämnade mina ”Korpare” på hertsön och började köra pass på Sensia. Träningsinspirationen tröt under hösten, men lusten att instruera är kvar!

2012 fick ett riktigt gott slut tillsammans med goda vänner. Många barn, mycket mat….och lagom med dryck gjorde kvällen till en trevlig tillställning!

2013 han börjat med en sovmorgon, med besök av fina vänner och utlåning av stora H hund. Jag vet att 2013 kommer bli ett härligt år! Jag har redan bokat in mig på reunion med mina coachkollegor i mars i Örebro, och tjejmilen i Stockholm till hösten! Jag ska fortsätta plugga och vara tjänstledig halvtid. Jag hoppas att året ger oss mycket lycka, mycket skratt och kärlek! Hur kommer det bli möjligt…..ja…jag tänker lite som drängen den okände författaren skrivit om i sin text….

Sova när stormen kommer

En bonde som bodde på en illa vindpinad ö hade svårt att få tag på arbetskraft.
Ständigt kom stormar som vräkte omkull träd och gjorde det svårt att ha boskap och bruka jorden. En dag hörde dock en man av sig som hade läst en annons om att det behövdes hjälp på gården.

Bonden frågade om mannen hade erfarenhet av att arbeta på bondgård.
Jag kan i varje fall sova när stormen kommer svarade mannen.
Bonden blev förbryllad, men trots att det inte gick att samtala särskilt mycket
med den tystlåtne mannen, anställde honom på prov.

Dagarna gick, mannen arbetade ihärdigt och bonden kände sig nöjd. Så en natt kom stormen. Bonden vaknade och skyndade iväg för att väcka sin medhjälpare.
Men när bonden bankade på dörren och ropade att ovädret snart skulle dra fram över ön, vände mannen sig obekymrat om i sängen och grymtade:
Jag har ju sagt att jag kan sova även när det stormen kommer.

Bonden blev rasande över att mannen inte ville hjälpa till, men istället för att gräla mer, gav han sig ut för att ordna med olika försiktighetsåtgärder för att skydda gården mot vinden. Då upptäckte han att allt hö var uppknutet och övertäckt, att korna stod inne i ladugården och att dörrarna var ordentligt reglade och han insåg med ens vad mannen menat med att han kan sova även när stormen kommer.

- FÖRFATTARE OKÄND –

God fortsättning alla fina!

 

 

 

är helt uppslukande. Så att den äter upp en och så jag inte har en aning om vad klockan är och vaknar mitt i natten. Så tröttmössa är jag. Jag tror att det är för att jag vet att det är nästa vecka kvar och sedan är det JULLOV! Idag har jag postat in min inlämningsuppgift på kursen. Nu är det en gemensam uppgift kvar som blir klar på måndag och sedan tentan 17 januari...sen kan jag lägga ytterligare 22,5 universitetspoäng till mitt CV! Hurra!

..

Jag är så himla tacksam över att jag hoppade på utbildningståget. Även om det ibland känns som att jag inte har någon aning om vad jag håller på med så är det så underbart att kasta sig in i litteraturen och få nya infallsvinklar och få vissa känslor och tankar bekräftade. Att jag inte är ensam om att tänka och känna på ett visst sätt...

...

I morgon ska jag flyga mot huvudstaden och hämta bonus brorsa. På lördag kommer bonus syrra..och andra bonus kommer i morgon och syrrorna till helgbonus kommer båda på lördag. Vi kommer ha ett hus fullt av fina bonusar och jag ser framför mig hur kul det ska bli..och hur utmattad jag kommer vara när alla sängkläder och badlakan är tvättade....Vilken tur att vi numer har ett stort härligt kök som man ryms många i!

...

Trött kramar från en förvirrad L!

 

..är en helt underbar bok för refill. För att komma på nya tankar och kanske damma av gamla!

En av texterna handlar om en liten pojke som frågar sin far varför gräset växer. Pappan funderar på lämpligt svar och det landar i att han svarar, för att gräset vill växa. Då undrar den kloka ungen varför pappan klipper det!

...

Jag kände att det var ett bra sätt att beskriva detta med föräldraskap. Varför begränsar vi våra ungar när de vill växa? I denna bok stannar funderingen vid sonens fråga, som jag gärna hade velat svara på. Jag hade velat säga att om gräset inte klipps så kan det vara så att gräset dör, att det blir skog där gräset står.....Så det kan vara lämpligt att klippa gräset tills vi vet vad gräsmattan ska användas till. Är det till djurfoder, låt det växa villt och betas av får! Är det så att det ska grävas upp och lägga rabatter där istället? Kanske ska de bli en vild gammal skog, kanske en björkdunge. Innan vi vet vad vi vill med gräsytan kan det vara praktiskt att klippa den, så den får frodas av gödslet från gräsklippet, för att gräsklippet kan ge massor av energi till jordgubbar, rabatter........Kanske är gräsmattan nöjd med att få vara gräsmatta, när den vet att den sprider glädje, att den är en funktion som uppskattas och som fyller en viktig roll i vardagen.

..

Vad vet jag. Mina föräldrar klippte omsorgsfullt. Ibland blev det vildvuxet och kämpigt att klippa....ibland växte gräset fort, ibland långsamt...och det var bra om det inte var så nyklippt inför vintern!

 

 

Prestation är något som vi inte kommer ifrån. Vi presterar olika. Det finns högpresterande, lågpresterande....

Men hur definieras det egentligen. Om jag har enkelt att prestera i t ex skolan så krävs liten insats för högt resultat. Är det då att prestera eller leverera? Jag har kanske egentligen inte presterat särskilt mycket. Den som kämpar stenhårt och klarar ett godkänt resultat, den har då, med viss mått mätt inte presterat så mycket. Kanske definieras som lågpresterande även om arbetsinsatsen för det resultatet varit flera gånger så hög som den som den har enkelt för sig.

För en person kan att ta sig upp från sängen varje morgon vara en prestation, för en annan att springa snabbast eller hoppa högst.

Matematiskt kanske prestation räknas ut såhär (IQ x EQ x Kcal) - Hinder = Prestation

 IQ står för kompetens, det kan vara kunskap, tidigare erfarenheter, talang etc.

EQ står för social kompetens, förmågan att fungera och arbeta tillsammans med andra.

Kcal står för energi, den arbetsinsats jag lägger ner.

Hinder står för allt det som kommer emellan mig och prestationen. Det kan vara tid som saknas, brist på verktyg, motivation mm.

Hur definierar du prestation och vem har rätten att bedöma prestation?

...

Mina föräldrar har fått mig att vilja göra mitt bästa. Att visa att ingenting är omöjligt. Även om det varit en frihetsfråga för mina föräldrar, att det är fritt att göra vad jag vill och att vad jag kommer ifrån inte ska begränsa mig, så har det kanske blivit en form av fängelse för mig ändå. Att jag hela tiden ska kolla vad som är möjligt. Att prova och tänja på det som kan vara rimligt. För jag behöver ju inte lyckas. Jag kan alltid komma hem. Å sen, sen ger jag aldrig upp. Så jag kämpar på, gör klart. Lämnar inte i onödan.

...

Jag tänker mig som en levererande person. En som levererar det som jag sagt att jag ska leverera. Ibland blir leveranstiden längre än beräknat. Leveransen kommer dock. Det handlar inte om prestation för mig. Det handlar om att leverera det som jag sagt att jag ska leverera. Att hålla vad jag lovat, någon annan eller mig själv. Pacta sunt servanda. Ingångna avtal ska hållas. Periodvis lyckas jag hålla avtalen på rimlig nivå. Periodvis inte alls. För mig behöver inte leveransen vara perfekt. Den behöver vara good-enough. Det är inte några fläckfria fantastiska rapporter jag skrivit på kurser på universitetet, eller spikade tentor. Det har varit på ganska precis godkänd nivå. Lagt ner precis så lite energi för att det ska vara genomförbart. Hållit tummar och tår...Å pustat ut när leveransen varit OK.

..

I Wikipedia står att läsa:

"Prestationsångest är ångest som personer kan få i samband med att de förväntas prestera något där andra personer har förväntningar på personen. Det kan vara allt från att hålla tal till att utföra större arbeten. Det är stor risk för prestationsångest när man får en för höga krav på sig vilka man känner att man inte kan leva upp till."

...

Jag hoppas att jag lyckas få mina barn att inte känna prestationsångest. Att jag får dem att inte känna leveranstvånget. Eller att de lär sig att säga nej och ta en sak i taget. Att de lär sig att njuta av nuet och där de är. Jag vill inte ta bort nyfikenheten och viljan att lära som jag fått med mig hemifrån. Samtidigt som jag hoppas att de inte får med sig min och makens vilja att bevisa att det går att göra vad tusan som helst oavsett varitfrån du kommer. Det är vart jag är påvåg som är viktigt. Liksom varför jag är påväg dit! Det som varit, det jag kommer ifrån kommer inte ändras ändå. Det går inte att backa och radera. Det som komma skall kan jag påverka med mina val och mina handlingar.

...

Jag kommer fortsätta att leverera enligt avtal. Det är en del av mig som känns ok för mig. Det är jag. Det jag jobbar på är att leverera lagom mycket åt gången. Att ha rimliga leveranskrav. Det är min utmaning. För även om jag ibland förlänger leveranstiden så hänger avtalet över mig som en skugga och stjäl energi. Det är något jag vill komma ifrån. Det är min utmaning just idag!

Tjingeling!

 

 

 

..sen min fina vän mamman från Bäst har fått in mig i Twittervärlden så har jag upptäckt massor med arga människor. Det är som att de lyckas hitta något att vara arg på varenda dag. Flera gånger om dagen.

...

Jag har också varit arg. Så arg så jag nästan brustit. Å jag kan bli arg. Riktigt heligt förbannad.

...

Med åren har det blivit lite som att hormonerna lugnat sig på upprördhetsfronten och blivit mer mellanmjölk. Med det vill jag inte säga att jag inte blir arg, men jag har ett lugnare tillvägagångssätt. Jag säger inte bara, det där är DUMT och SKIT. Jag behöver kunna presentera ett bättre förslag. Det förslaget som används i dag är framtaget med något som underlag. Jag kanske behöver presentera varför det är fel, och hur jag tycker att man borde göra idag. Det är inte alltid så enkelt som det blir när jag lever i en värld som är vit och svart.

..

Jag har alltid varit engagerad för de svagaste i samhället och brunnit för att hjälpa om än bara en enda människa till ett bättre liv. Ju äldre jag blir desto säkrare blir jag på att denna människa behöver få hjälp att hitta sin glöd och lite bränsle för att få igång sin eld. Sen behöver människan kunskaper om var denne hittar mer bränsle. Att jag går och bär ved till brasan kommer inte hjälpa. Ibland känns det hårt. Ibland vill jag curla och blåsa och säga att det blir bra. Ibland vill jag kanske inte riktigt lära någon annan var veden finns för vad ska jag då göra hela dagarna?  Resan behöver vi människor dock göra själva. För det är inte någon annan som kan leva mitt liv.

...

Det är jobbigt att ta ansvar. För då kan jag bara se mig själv i spegeln och vara förbannad och säga : Varför gjorde jag /gjorde jag inte så? Det är jobbigt att veta att det är jag som har ansvaret över mig själv och mitt liv. Att jag kan styra mina tankar och se till att det jag vill ska hända händer. Att jag kan påverka om det blir gott eller ont runt om mig i världen. Dessa kloka ord har jag lånat från FB, där källan hämtat det ur boken: Varför växer gräset av Kull och Hallberg. Ta med det i dina funderingar om du vill, det ska jag!

 

En son och hans pappa är ute och vandrar i bergen.
Plötsligt ramlar pojken och slår sig. "Aaaaaaaajjjj!!!" ropar han.
Till sin stora förvåning hör han sin egen röst upprepa "Aaaaaaaajjjj!!!"
Nyfiket ropar han: "Vem är du?"
Omedelbart får han svaret: "Vem är du?"
Uppretad över svaret ropar han: "Fegis!"
Han får svaret direkt: "Fegis!"
Han tittar på sin pappa och frågar: "Vad är det

..att få en fantastisk unge att välja glädje. Att få samma fantastiska unge att se vad hon faktiskt kan göra och inte argumentera för problemen som finns. Det är inte alltid som problemet är problemet, och genom att lägga kraft på något som inte är ett problem egentligen så kan det som uppfattas som problem lösas.

Jag har ännu inte förstått varför människor väljer att fokusera på det som är svårt, och begränsa sig, istället för att lägga energin på det som jag verkligen kan påverka själv! Det kan vara smått, men många droppar små!

Detta är en blogg där jag tillämpar TS=tänka själv. Det är på intet sätt någon sanning i allmänhet utan mina triviala funderingar. Ibland går jag igång på saker, både positivt och negativt. Kan vara en definition och ett ordval som jag går igång på. Sen har vi alla olika definitioner av vad det är. Som med mycket annat. Lite som begreppet neger. Det provicerar även om jag kanske har en kärleksfull definition av begreppet.

Det kan vara att jag hört ett begrepp flera sammanhang och funderat över syftet med det. Eller reagerat med förfäran för att det är emot allt jag tror bygger människan.

Jag är glad över möjligheten att få TS, att få reflektera över saker som stör min världsbild. Sedan är jag tacksam över att samma saker inte stör någon annans världsbild, eller kanske hjälper denne framåt i världen. För vi är olika och det är OK.

Utifrån mitt sätt att se det, när jag som vanligt tillämpar TS utifrån min erfarenhet av livet, så tror jag alltid på att mata det goda och tro på min förmåga. För begränsande övertygelser som ofta kommit till i skolan kan verkligen göra många saker onödigt arbetsamt. Jag kan inte räkna, jag förstår inte teknik...Jag kommer aldrig ihåg årtal....

Vad säger vi om oss själva då? Definierar oss själva som inkompetenta! Sa vi så innan vi började skolan?

Knappast. Innan någon lärt mig att jag inte kan så kan jag allt! Det, det mina vänner, det vill jag bevara!

...har jag haft stämplat i min panna sen gud vet när. Du kan, det där fixar du, du som är så smart....Att veta att jag kan och att jag uppfattas vara en smart person har hjälpt mig många gånger. Då när jag har velat ge upp eller tänkt att det inte går att lära sig. Då har jag plockat fram dessa valda sanningar om mig själv som jag matats med så länge jag kan minnas. Sen har jag bitit ihop och fixat biffen. Jag kan känna mig så grymt korkad ibland. Tänka att alla andra verkar fatta och säga så kloka saker, å så fattar jag ingenting....Fast jag vet ändå från ryggraden att jag kommer att fatta tids nog. Bara jag får lära mig på mitt sätt. Å så hittar jag sättet för att jag gjort det så många gånger. Å sen har ju andra sagt till mig att jag är smart, att jag kan.....många gånger.

....

Hur hamnade jag i detta resonemang? Jo, idag samtalade jag med en person som omnämnde en annan person som svagbegåvad, visst vet du L att denna person är svagbegåvad. Då ville jag skrika rätt ut av ilska! Vad fan är det för stämpel i pannan på en person? Vad mäter jag då och mot vem? Om jag går runt med stämpeln svagbegåvad i pannan hur ska jag då lära mig att bita ihop och hitta mitt sätt att lära mig, det är ju ingen idé för jag är ju svagbegåvad. Det är så de talar om mig, alltså behöver jag inte anstränga mig!!!! 

...

Min inställning till att ställa diagnoser för huruvida jag har förmågan att klara av skolan är tudelad. Ibland kan den hjälpa och många gånger stjälpa. Varför kan jag inte få hjälp utan diagnos? Måste jag "vara" en diagnos, eller kan jag få vara den fantastiska person jag är och få hjälp att hitta sätt som jag lär mig på??? I min klass var vi 10 elever. Det var tyst och lugnt och jag som har myror i brallan fick det lugnet jag behövde för att kunna göra saker bra. Jag undrar om jag fått stämpeln smart i skolan om jag gått i en klass med 25 elever som mina barn gör idag?  Jag är lite rädd för att jag haft fullt upp med att dansa runt och flumma för att det är mitt sätt att tackla röran. I min tyskagrupp var vi 2 elever på högstadiet. I min bok från när jag slutade nian har tyskaläraren skrivit att jag dansar runt som en fjäril. Å jag fick plats och tid att göra det. För vi rymdes. Jag fick lära mig på mitt sätt. 

...

På universitetet har jag fått lära mig på mitt sätt. Jag har kunnat stå upp, gå i klassrummet, ha med mina barn när de varit bebisar....Jag har suttit och lyssnat på hur andra har tolkat kurslitteraturen och fått koder av andra så jag kunnat knäcka fler själv och utveckla deras tankar och mina egna....

...

Jag vet att jag har svårt med tålamod och att slutföra saker. Jag gör det. Under vild protest mot mig själv. För jag har lärt mig att det är så man gör. Det har jag fått med mig hemifrån. Bit ihop, det lönar sig! Jag vet att det lönar sig för jag har bitit ihop och varenda gång har jag haft en skön känsla när jag slutfört något som jag inte velat/orkat göra klart. En wow, härligt YES! känsla! Frågan är om jag inte fått med mig det hemifrån. Om jag tyckt att jag härdat ut och kämpat och inte fått någon positiv feedback, om jag känt att andra tittar på mig och ser stämpeln "svagbegåvad". Är det då någon idé? 

...

Alla ni fina och kloka som orkat ända hit i mitt inlägg....Vi stämplar allihopa i vårt sätt att sortera upp och förstå världen. Snälla, hjälp mig att sortera bort stämplar som inte gynnar någons framtid. Jag kanske inte är en stjärna på matte, men stämpla mig inte med det då! Stämpla mig som en djävel på att bygga hojar om det är något jag är bra på..och det skulle jag inte klara om jag inte kunde överföra den teoretiska matten och fysiken i handling..kanske utan att förstå att det är just det jag gör! Lär andra att se att något som kan uppfattas som en svaghet kan vara min styrka! 

..

Kram!

..de senaste veckorna har jag haft huvudet fullt med tankar att lyfta på bloggen, men inte haft orken att få ut det fårn huvudet till tangenterna.

Är i en slutföra. Sätta punkt. börja om fas. Jag har sådana faser..Faser då jag startar upp och påbörjar olika projekt som jag slutför till 85%. Sen kommer ångestfasen där jag tänker vad tusan gör jag, varför gör jag detta. Behöver jag slutföra? Jobbigt jobbigt. Jag gör 10% till. Svär och biter ihop...och tänker att nej, nu får det vara....Men de sista 5% som jag inte gjort äter upp mig och dränerar mig på energi. Så då kommer en tid då jag inte får något gjort och som jag känner mig omotiverad och försöker hitta orsaker till varför jag inte ska bry mig i det som tar energi. Sen kommer jag till denna slutföra fas. När jag tar tjuren vid hornen och struntar i att jag inte hade tänkt slutföra, när jag gör det där sista, det jag inte skulle göra, men gör ändå. Når målet som jag inte egentligen vet varför jag satte upp. Jag vet att när jag får feedback på att det är klart, då kommer jag in i en ny uppstartsfas. Då är det kraft och energi som flödar igen!

Jag är lite tacksam över att jag inte var i den fasen för någon vecka sedan. För då hade jag startat upp fler projekt som jag kanske inte egentligen ser syftet med, utan som mer blir ett tidsfördriv som jag egentligen inte behöver. För jag behöver inte fler tidsfördriv.

...

Typiskt för fasen som jag är i nu är rensning. Jag rensar lådor, pärmar, sorterar och fixar. Tror huset har lättat flera kilo den senaste veckan. Tror pappersåtervinningen fått en extra tung vecka! :)

När jag rensar och sorterar så går jag i minnenas allé. Det är både härligt och förfärligt. Det sätter igång processer och känslor. Ett brett känslospektrum.

...

JDet påminner mig om vad och vilka som är viktiga för mig i livet. Vilka som präglat mig på gott och ont. Vad jag gjort bra och mindre bra. Det är en fas som tar energi. Som ger energi.

...

Att jag dragit på mig en förkylning just nu är inte konstigt. En tid av hög stress och press och som nu börjar landa. Jag känner mig harmonisk och lugn efter att ha känt pressen. Då kommer infektionerna som ett brev på posten. Så nu lyssnar jag på kroppen. Dricker te och sover! Å däremellan har jag rensat, fixat och skrattat åt gammalt. Gjort djupdykningar i fotoarkivet och klurat på kreativa lösningar och tagit beslut om att skicka vidare saker som inte längre fyller en funktion i mitt liv.

...

Nu laddar jag för nystarter....känns spännande och inspirerande.....så...snart ska jag försöka formulera det kaos av tankar som snurrat i min glob!

Kram alla fina och kloka!

 

 

kan vara nyttigt ibland. Att känna att jag har tid att tänka. Å så får jag skratta lite för mig själv för jag kommer på mig själv med att göra som maken. Slå igång TV:n bara för att ha sällskap. Idag råkade jag med lyckostycket att se sommarpratarna. Ett program som gör mig varm i hjärtat och som startar processer i mig.

Nu startade Torka aldrig tårar utan handskar.....en bra dag att vara på hotell på!

 

Jag känner en tjej som haft det tufft i livet. Idag, just nu, oförmögen att arbeta. Ingen vet om hon någonsin kommer att kunna jobba. Hon vill jobba, hon vill ha ett vanligt liv. Fast sjukdomar sätter käppar i hjulen. Utan jobb ingen inkomst. Är jag sjuk borde jag få sjukersättning. Har jag aldrig jobbat finns ingen sjukpenninggrundande inkomst och ingen arbetsgivare som går in och bidrar till sjukersättningen. Du har ingenting att vara sjukskriven ifrån. Om du då är 30 år gammal som exempel. Du har hittills på grund av många olika saker inte haft förutsättningar eller hälsan för att kunna arbeta så får du med mössan i handen varje månad gå till socialen och ansöka om försörjningsstöd. Om detta stressar dig och förvärrar din sjukdomsbild gör ingenting. Så länge ingen läkare kan säga till dig att du aldrig kommer att kunna jobba någonsin med någonting så får du ingen stadigvarande sjukersättning. Då hänvisas du att gå på ett möte med arbetsförmedlingen som säger att de inget kan göra så länge du är för sjuk för att arbetsträna. Du får inget bostadsbidrag utan någon form av ersättning, du kan inte söka skuldsanering om du inte har någon form av stadigvarande inkomst. Så systemet som ska hjälpa de som är svagast gör dem ännu svagare. Som om någon väljer att bli sjuk. Som att dessa heller aldrig vill jobba. Min vän vill jobba så det värker. Förutsättningarna för att hon kan göra det i dagsläget är omöjliga. Men med skuldsanering och trygg inkomst (om än låg) skulle öka hennes fokusmöjligheter till att ta sig till arbetsmarknaden. Men ingen kan hjälpa henne i det systemet som finns idag. Hon får fortsätta må dåligt över att hon inte har någon form av försörjning. Hon får fortsätta att gå och lämna in den gula blanketten för försörjningsstöd varje månad och redovisa sina utgifter. Hennes små skulder får ticka på och bli stora för att hon redan lever på existensminimum....

 

Det känns grymt att stå vid hennes sida och inte kunna göra annat än att säga ok. Vi ringer arbetsförmedlingen den dagen då du är stark nog för att börja jobba.

 

Det känns på något sätt orättvist att jag har en familj som skulle stötta upp om jag fick det svårt och inte kunde jobba. Det känns som värsta ynnesten att jag har en inkomstförsäkring via facket så att jag inte förlorar inkomst fast jag skulle bli sjuk. Tacksamheten är enorm för det. Samtidigt som jag nästan skäms för att jag har det så bra. Jag vita, medelklass, akademiker.....i mitt villa, vovve familjeliv.

 

Så enkelt på så många sätt. Jag har absolut kämpat för att komma dit jag är. Men jag har också haft hjälp på vägen dit. Jag har inte rest själv. Jag har fått stöd när jag gjort dåliga val. Jag har haft förebilder och peppning hela vägen. Aldrig ensam. Aldrig rädd. Klart att det är lätt att vara klok när jag är mätt, har tak över huvudet och inte behöver vara rädd för att någon ska skada mig. Klart att jag kan säga då, från min fina soffa att det bara är att skärpa sig och bita ihop. Jag har ju fått lära mig att det lönar sig att göra det. Men när du bitit ihop i hela ditt liv så behöver du få lite vila. Lära dig att slappna av och våga ta små steg framåt. När du redan haft motvind i stora delar av ditt liv så kan du behöva lite vindstilla. Jag säger inte att du behöver medvind, men vindstilla....en liten stund. Så du kan andas och ladda kraft...

 

 

Känns äntligen som att jag är hyfsat i lkapp med livet! En sköööön känsla efter en intensiv tid i farten! Idag har jag kört pass på Sensia på morgonen, sen hängt med finaste kusinbarnen och familjen. Hunnit fixa lite här hemma. Men mest bara varit så himla skönt!

...

I morgon blir det häng med fina kusinungar igen. Sen blir det bio med Midi, Moster, Bonus och Kusinunge. Ska bli kul att se modig!